Aftonbladet – 11 februari 1863, sida 3

; Riksmuseum har således vunnit gina rikaste tllökningar genom inköp af enskildas , samlingar, och det är min fasta öfvertygelse jutt det skulle ha fått ännu flera sådana, om intet förbud hade funnits. Ty stode det fritt för hvar och en alt s-mla och anlä ga samlingar, så skulle många omfatta fornvetenskapen med stort intresse och på många ställen förekomma dem som nu uppköpa vära antiqviteter tör att föra dem ur riket. Man invänder kanske att om förbu et upphäfdes, funnes intet hämmande band på derna antiqvitetshande! till utländningen. Men finnes då nu elt sådant ban :? — Att förbudet lägger platt intet band på denna försäljning visar oss ju dagiiga erfarenheten; det gör i detta bänseende alls ingen nytta. Saken är helt enkelt den, att hvar och en som finner elier kan förskalta sig en antiqvitet af sten, ben, trä o. 8. v. anser den som sin enskilda tilihörighet. Om man i stället för förbudet, sådant det nu finnes, gifver allmänheten en passande handbok i antiqvitetsläran, bearbetad efter denna vetenskaps nuvarande ståndpunkt, med en inledning, som på lättfattligt sätt visar vigten af våra antiqviteter för kännedomen om forstida slägtens lefnadssätt, kulturgrad och religion i vårt fädernesland, och på samma gang tillåter ungdomen att för sig sjeif och vid våra elementarläroverk anlägga antiqvitetssamlingar, som då och då af läraren kunna förevisas och förklaras; så är jag förvissad att detta skulle blifva ett långt starkare värn mot förskingringen af våra antiqviteter, än alla stränga förbud. Men på någon handbok för börjande foruforskare är ej att tänka, så länge saken de jure ej är allmänt tillåten. P. S. Hit hade jag i går afton skrifvit, då jag i dag fick läsa sammansalla statsoch ekonomiutskottets betänkande i anledning al hr kyrkoherden Ternströms moton. Jag får uppriktigt tillstå att jag i detta betänkande finner åtskilligt som jag cj rätt kan fatta. Sid. 1—2 gör utskottet skilnad mellan den som finner och den som samlar antiqvitetor ech att blott den förre är underkastad ansvar. Jag har redan, rörande denna för för mig -bes;nnerliga tolkning, härofvan vördsamt yttrat min inening. Men då i betänkandet vidare yttras, att något försök alt tillämpa dessa ansvarspåföljder jemväl på sådana personer som sysselsatt sig med blott samlandet af förut hittade fornsaker bar — — ej egt rum och lärer i alla händelser icke kunna med utsigt till framgång anställas, får jag upplysa att den oivannämnda rättegången om ett par bronspjeser är en fullständig vederläggning af påståendet. Vidare yltras sid. 3 itt ansvarsbestämmelcen för den, som undandöljer eller till andra afyltrar ett anträffadt fynd, lärer otvifvelaktigt endast afse fynd af ädel me all. Det vore orimligt, säger utskottet, att intaga det Jagstiftaren påbjudit böter till dubbla värdet af en stenbit — — eller en . pronspjes. Men Get är just detta som den omtvistade lagpsragrafen med ovedersävlig tydlighet bjuder. Och det är väl just denna sf utskottet ejelft benämnda orimlighet, som motionären tvifvelsutan åsyftat att få bortagen. Således torde motionen, vid närmure sranskning al G:te i kongl. förordningen vt den 17 April 1828, verkligen anses böra öranleda Gl någon rikets ständers åtgärd. Hvad vidare på flera ställen i betänkanlet nämres om skyddande af londets fornemningar eller forntida minnesmärkens fredanle 0. 8. v., så är det en särskild sak, äfven af stort fosterländskt intresse, men wvarom jag i mitt åberopade anförande icke vämnt ett ord. Stockholm den 8 Fetruåri 1863. S. Nilsson.