Aftonbladet – 11 februari 1863, sida 3

sta grannar danskarne i mångfalden och vidden af antiqvariska samlingar, hvilka dock, så stora de än äro, hos dem blifvit sammanbragta utan alla förbud med hot om böter eller kroppsplikt, så hvarken böra eller behöfva vi i forskringens täflan ställa oss bakom dem, så vida vi få fritt begagna de resurser vi ega att tillgå. Sverge harlänge räknats bland Europas mest bildade stater, och vär historia bevarar stora namn, som likt stjernor af första ordningen stråla mot oss ur minnets tempel. Vi böra väl häfda denna vår fosterländska ära att räknas bland samtidens mest bildade folk, och äfven derföre afskaffa från vira lagar tllt som kan ha utseende af råhet och barbari. Om någon utomlands, der ingenstädes sådant förbud finnes, frågar mig om det är sannt att vi i Sverge hafva en förfaltning, hvilken förbjuder oss behålla en antiqvitet, som vi finna, och således hindrar oss att anlägga en antiqvitetssamling, till och med blott af sten, ben eller trä, och således förbjuder att fritt studera den antiqvariska vetenskapen, samt alt den, som bryter deremot, kan riskera att få kroppsstraff, så kan jag sanningsenligt icke neka att vi ju ha qvar en gammal författning, som kan leda till denna konseqvens; men jag skyndar mig att tillägga allt det jag hört som ursäkt för författningens bibehållande, mnemligen att ännu har ingen blifvit til kroppen straffad, och efter hvad man säger har blott en enda blifvit anklagad och dömd att lemna ifrån sig några bronsstycken, dem han af finnaren tillhendlat sig; dessutom lärer ingen myndighet någonsin erna numera tillämpa denna lag. Den gör således ingen skada 0. 8. Vv. Men troligen skall främlingen ej nöja sig med denna förklaring; han skall vtan tvifvel invända, att så länge författningen finnes qvar, är den eit Damokles svärd, som det beror af hvorje polismans godtycke alt fälla ned öfver ert hufvud; alt ingen kan veta huru många hithörande mål blifvit genom gällande skäl nedtystade; alt ingen kan på allvar påstå stt om ett hithörande möil blir inför domstol instämdt och förbrytaren öfverbevist, domaren ej blir tvungen att dömma efter den ännu gällande lagens tydliga bokstaf; och bli sådana öfverirädelser ej beifrade, så fullgör ju reseintenden:en icke det uppdrag, hvarför han får sin lön af staten. Dessutom skall främlingen säga: hvarföre bibehållen I då en författning som I sägen er hvarken kunna eller vilja låta gå i verkställighet? Hvarje författoing som öfverlefvat sig sjelf och ej vidare passar för tidsförhållandena bör ju bortskaffas, eljest kan den lätt leda till flera slags lagbrott, genom förekt för lagar, som så opålaldt kunna öfverträdas. Man har åberopat att i förordningen står, alt endast den är blottställd för ansvar, som finner och ej hembjuder kronan en antiqvitet, men att förbudet ej angår den, som genom köp eller skänk kommit i besittning af en eller flera deraf. Denna spetsfundiga tolkning förefaller mig temligen besynnerlig; enligt den skall såle des den, som finner t. ex. en flintknif, genast hembjuda den åt kronan; han får icke behålla eller tll andra afyttra den; gör han det, är han förfallen till ansvar. Men lyckas hun bortsmuggla varan, som i hans (ilonarens) hand tillhörde -krooan, så för-) ändras varans natur och detta kronan frånsnilläde gods blir en vanlig tillåten handelsvara, af hvilken hvem som helst kan an-: lä-ga samlingar. I sanning. jag förstår ej) denna konstiga tolkning, bvilken äfven strider mot utgången af den förutnämnda rättegången, efter: hvilken en fornforskare blet dömd att ålterlemna några obetydliga bronssaker, som han ej sjelf funnit utan köpt at en annan; och denna rättegång: passerade genom alla iustanser, äfven högsta domstolen. Det är således icke sanningsenligt att man genom köp eller på annat sätt får anlägga samlingar af ge-Å nom. andra funna forns: ker. Jag har hört en i dessa ämnen inflytelserik man yta (icke blott enskildt) att lagparagrafen af-er endast fornsaker af ädel metall. År detta meningen, att blott sådana skola öfverlemnas till statens u.useum, så delar jag den fullkomligt, emedan detta läg-!: ger intet hinder i vägen för fornforskningeng j: frihet, helst de, ehuru vackra och dyrbara, sällan ega något stort vetenskapligt värde : och passa bäst som lyxartiklar i ett riksmu1 seum. Men äfven i sådant fall behöfves en revision, ty sådan paragrafen nu är, hotas hvar och en med straff, som finner och bell y en antiqvitet äfven af sten, ben celler rä. Det enda för mig tänkbara skäl, som möj-! igtvis stulle kunna lemna någon betänk-! ighet att ur författningen borttaga förbudet, j! vore om man fruktade att det antiqvariska : riksmusei samlingar skulle derigenom erfara ) någon minskning i de tillflöden det hittills 4 halt; ehuru, uppriktigt sagdt, få torde anse 1 tillökandet ar en samling vara full ersätt-! ning för förstörandret af en vetenskap. Men ! denna fruktan är icke blott alldeles ogrun-! dad, utan jag är för min del förvissad att! äfven riksmuseum skulle vuna på dennalt förändring. Om vi rådfråga erfarenheten, j så finna vi alt riksmuseum väl betydligt ökats under de några och trettio år som 4 förbudet varat, isynnerhet under de sednare! 20 åren; men det är ett obestridligt faktum at denna tillökning hufvudsakligen tillkomdc mit genom inköp af de talrika samlingar, t ill ett antal af ända till fjorton större och ! nindre, som af enskilda blifvit anlagda mest! t under den förbudna tiden. Hade dessa en-! kilda icke samlat, först för egen räkning, i å är det temligen säkert att de flesta dit-jö rörande antiqviteter, hvilka nu kommit riksnuseum till godo, hade af uppfinnarne, som X unnil sig besvärade af påbudet att bära demis ill kronobetjenten, blifvit antingen förskingrade C ler undangömda tills någon kringstrykande j! ippköpare afhemtat dem, för att sedan ilZ in ordning sälja dem till utländska uppkö-t vare, hvilka snart fört dem ur riket. Sådan ! andel drifves ganska liftigt och istor skalals rikets södra landskap i trots af den stränga! d örfattningen. Men man inser lätt att det! are elt fäåfänot försök alt oennam en för få