Aftonbladet – 11 februari 1863, sida 3

skapelsen, planterandet af kunskapens trä och menniskans uppvaknande till Hf oc I medvetande, utgafs i fjol. 1 är ha de båd: j blifvit samlade och sammanbundna genon jen mellanhandling, som i lyriskt-episk forn skildrar de fallna englarne, efter det dera uppror blifvit qväfdt, och inleder Luciferi förehafvande: att fresta menniekan till olyd nad. Den första glädjen, af hvilken allan nen glädje på jorden blott är ett matt åter sken, den försia sorgen, som är källan til all smärta och sorg, som varit och skall vare i verlden — det är detta, som i bibelns be rättelse om skapelsen och syndafallet alliic lockat den religiöst stämda skaldefantasier till detta ämne, och uppgiftens ofantliga stor. het skall också ha till följd att ingen skil. dring af dessa tillstånd någonsin blir full komlig, så att en ny behandling kunde betraktas såsom ett öfverflödigt upprepande, enär ämnets innehåll en gång för alla vore uttömdt. När ett skaldeverk har ett så allvarligt ämne, ligger det någonting stötande i att nalkas det med kritikens kalla graunskning; här handlar det ej om en forntidshändelse eller en fantasiens dröm, som vi stå utanför, utan om hvad som har oändlig betydelse för en hvar af ossi hvarje ögonblick vi lefva. Men i det jeg erkänner att Paludan Mäller med sin framställning kallar denna känsla till lif hos läsaren, harjag egentligen också medgifvit att han ej diktat förgäfves, att han i ett väsendtligt afseende löst sin uppgift, och jag kan då bättre visa hvad som synes mer eller mindre lyckadt, mer eller mincöre egnadt att uppfylla skaldestyckets ändamål. Först och främst finna vi skaldens uppfattnivg af syndafallets betydelse icke riktig, i det han ställer frihetsbegäret såsom det ondas väsen i motsats till lydnaden. Frihetsbegäret är dock menniskans innersta väsen, och lydnaden, äfven mot Gud, har dock blott något värde, då den är en fri själens rörelse. Det ligger likasom någonting katolskt i denna uppfattning, som retar och stör öfverallt der den framträder. Minst lyckad af de enskilda partierna förefaller skildringen af skapelsen genom vexelsånger mellan anden och naturen; detta är mycket vbstrakt och långt; den renaste fröjd och lycksalighet låter väl också svårligen uttala sig med menniskotungor. Et vackert och sannt samt fullkomligt originelt drag är det, att Adam och Eva först uppträda som barn, hvilka ur Herrens egen mun inhemta sin kunskap om verlden och tillvaron; men äfven här tyckes uppgifien ha öfverstigit diktandets krafter; på det att den barnsliga enfalden och oskulden må träda riktigt i dagen, har den gudon liga värdighe!en blilvit likasom något förringad, och mängen skall kanske finna dessa scener stötande. Desto väldigare och djerfvare blir deremot skaldens fantasi, då han skildrar för 038 de fal!na onda englarnes förtviflan, och någonting skönare än mannens och qvinnans jubel öfver lifvets herriighet och deras lycksaliga tacksägelse till Gud, då de efter den första nattens sömn vakna fullvuxna till moget medvetande om sin tillvaros beskal enhet, om harmonien mellan deras eget väsen och verlden, samt om Guds oändliga nåd, har kanske icke flutit ur någon skalds penna. Det är sannerligen likasom eh flägt från skapel ens och menniskolifvels morgonfriskhet. Vore skildringen af öfverträdelsen och det qval. som följer derpå, jemförelsevis lika krafifull, skulle arbetet vara af utomordentligt stor betydelse. Men här förekommer det oss, som om skalden åter något slappar af: det är mera genom minnet af den nu försvunna lycksaligheten, som ögonblickets passion förnimmes, än genom de drag, hvarmed denna sjelf är målad. Emellertid har det äfven här lyckats skalden att göra det tydligt för läsaren, att det är om honom sjelf det talas; till hans skildring af de brottsligas smärta och skam lägger man ovilkorligen minnet af huru man sjelf i sitt lif erfarit detsamma af all lifvets titterhet och själanöd, och ingen skall, utan att bli djupt uppskakad och rörd, kunna se paradiset tillsluta sig efter de utjagade och höra engelns löften att ledsaga dem på deras dunkla väg. Ännu återstår att on nämna två skådespel, som under det tilländagångna året sett ljuset. Det ena, Andvares Ring, kan jag ej tala om, af vissa för er bekanta skäl; jag kan dock försäkra edra läsare attett bland dessa icke är ovilja mot stycket. Det andra, Sigurd Slembe at Björnstjerne Björnson, har så nyligen utkommit och är så stort både till omfång och betydelse i de nordiska folkens poesi, att jag ej tilltror mig fälla något omdöme öfver det förr än efter nogsrannare studium. Kanske detta väldiga arbete äfven derförinnan blir omnämndt i Aftonbladet af en skickligare penna än min; ehuru förf. utgifvit det i Köpenbamn och uppenbart tänkt sig det bestämdt äfven för en dansk publik, är det ju dock ett norskt arbete, och således är man lika nära till att tillegna sig det i Sverge som i Danmark. O. R. r——— -! j Något angående fornforskningen iSverj