Aftonbladet – 11 februari 1863, sida 3

-itjenst — hvilket förer rakt fram till kloistret — är katastrofen i ?Swedenborgs Ung-. i dom? så motiverad, att försakelsen i detta Ifall blir en nödvändighet, om de uppträdan-. ide personerna icke skola bli ohörsamma mot ltt simvete, och det finns alldeles ingen lanledning till, a:t de skulle ha blifvit ringare i sedligt värde, om omständigheterna ; I varit sådana, att lyckan kunnat falla på de iras lott. Sålunda bestämd, är tanken icke I blott hög, utan äfven sund och sann, och -tslutintrycket blir blott, att någonting högre finnes än att nå till och med det högsta j mått af den renaste jordiska lycka — hvilket man obestridligen kan ha godt af att ipåminnas om. Alt förf. just valt SwedenI borg med det kärleksfulla hjertat, det ömma samvetet, det svärmiska sinnet till reI presentant för denna tanke, är onekligen I mycket lyckligt. Han har derigenom fåt ett naturligt tillfälle att låta den uttalas i dess djupare sammanhang; men derigenom tatt han hållit språket i en efter tiden svarande, något pedantisk, men likväl hjertlig enkelhet och enfald, derigenom att han lå;tit denna grundtanke växa och mogna i hufI vudpersonens själ under en konflikt, som i högsta grad sätt r hans hjerta i rörelse, har .han undvikit det filosofiskt docerande, hvilket eljest så lätt kunde ha verkat frånstötande och kylande på läsaren eller åskådaI ren, ifall stycket ekulle bli uppfördt. Mycket vackert och betydelsefullt äro både Swedenborgs och de öfriga personernas öden anknutna till Carl Xil:s lit genom deras I hänförelse och hängifvenhet för hjeltekonun1 gen, eå att bud-kapet om hans död fram-) kallar den atgörande vändningen genom att. I höja både Swedenborg och dernäst den unga flickan, hvilken han för hennes egen lyckas: I skull gifver trolofningslöftet tillbaka, öfver i tanken på dem sjelfva. Jag vill ej gå lä-. i saren i förväg genom att närmare inlåta mig ! på styckets innehåll. Jag måste blott yt-. ; terligare anmärka, att förhållandet mellan I några af personerna, isynnerhet mellan de båda qvinnorna, är så lint antydt, att men måste vara mycket uppmärksam, för att slå det. Dettå är obestridligen en brist, men skulle uudabrödjas vid uppförandet, om rölerna spelades med tillräcklig finhet, och ijust derigenom äro intressanta uppgifter frem-: ällda för skådespelaren, att de dolda nslorna och passionerna blott på omvägar kaffa sig lut, genom ord, som skenbart jba ett helt annat ändamål, hvilket i sjelfva ) verket är natursannare, då det är fråga om nordbor, än det traditionella kumpiga utbasunandet af lidelsen. Ehuru nemligen alla gröfre effektmedel blilvit försmådda, finns der dock en sådan lidelsernas stigande I spänning och, trots det stillsamma i personernas yttre uppträdande, en sådan inre rö:relse, alt stycket ganska säkert skulle göra verken på scenen, om det blott blifvit innerligt förstådt af de skådespelare, som utföra hufvudrölerna. Synd og Sorgt, af författiren till Tre Dramer, anser jag icke böra lemnas ocomnämndt både för styckets egen och författa rens skull, hvilken sistnämnda allmänt anses : vara ett fruntimmer af en ovanligt rikt hegåfvad familj. Det är en allvarlig, ja, man kan gerna säga djup själ, som icke låter, nöja sig med små och lätta uppgifter. Af de tre dramer, efter hvilka hon nämner sig, är en behandling af Hagbart och Signe, en annan af marsk Stig, och det måste medgilvas, att likasom hon i den förra i flera afseenden kommit berättelsen och den gamla visans poesi närmare än Oehlenschläger, ehuru naturligtvis devnes lysande och glödande lyrik saknas, är hon den enda af alla dem, hvilka behandlat marsk Stig-sagan — Boije, Oehlenschläger och Hauch — som uppfattat hufvudpunkten riktigt, att nemligen marskens hustru icke blifvit förförd, kränkt med våld, hvarigenom för:t marsken blir fullt tragisk. En liten tMag-j dalena, som utkom i fjol, hade den intres-j santa uppgiften att visa huru ett öfveriladt, frivilligt åsidosättande af det romantiska i lifvet kan hämna sig, men tillika — olikt så mången anpan behandling af ett älktenskap utan kärlek — huru en högre kärlek, sedlig kraft och religiös tro kunna besegra alla frestelser och vända olyckan till glädje. Hufvadpersonen i det iflråguvarsnde dramat, ! hvilket är odt till medeltiden, utan att dock törf. försök ket någon tids. förg, är en stilla, djupt kännande och kt gifva ep leksrull gvinna, som blifvit bortröfvad från klostret och för skens skull gift med sin boriförare, den hon kommer at älska, hvarefter hon genom sin undfallenhet och stillsamhet blir undanträngd ur sin mans hjerta af en lysande, men hjertlös verldsdam och iÖörskjuten af honom, men slutligen, sedan hans ramvete blifvit väckt och med detia hans i botten sanna och djupa kärlek till hustrun, uppsökes af honom under sorg och) smiria och blir förlikt med honom, för att tillsammans med honom försopa all deras gemensvpma synd genom en pilgrimsiärd :tll det heliga landet. Anou en persons öde är inslingradt I hufvudpersonernas, nemligen I hennes faders, som, för att försona en gam: mal synd, satt dottern i kloster och tagit : korset, och som nu vid sin hemkomst efter långa ärs förlopp vill hämnas sveket mot henne 13 hepies bortrötvare, men genom hepnes fromhet försonas med honom och finner fred för sin själ. Båsom man ser, är det styckets grundtanke, att den ödmjuka kärleken och det rena sinnet äro starkare än allt ennvat. Och likväl är Margrethe en verklig qvipaa, vpisejt för afandens lidglse och nära deran att duka under i striden att bevara sin ödmjuka trohet. Det är en ideal och likväl naturtrogen bild, tecknad stundom till cch med i fina drag. De öfriga karak tererna äro vål mindre kraftigt och bestän. dt tecknade, men likväl aldrig osan t ller oskint, och om icke dialogen vore väl bred på sina ställen, skulle stypket säkerligen kunna uppföras med framgång. Diktiosen ör värdig och enkel, och den allvarliga, blida grundstämningen skimrar igenom från hörjan till slut, Paradisel?, bibliskt drama af Frederik Å , la Palide blott (il an rinaa dol an