Aftonbladet – 11 februari 1863, sida 2

nar han EJOorLb med mig, val oranadt och troget bevaradt; ty låter han ej all min salighet och hvarje åstundan uppspira?s Det af våra kyrkolärare såsom en profetia om Messias uppfattade stället hos Jesajah, kap. 53, hänför han på anförda grunder till den historiska Jeremiah. Bileams åsnespråk och s80lens stillastående för Jerichos murar visar han härröra från gamla i texten inflickade folklegender, och det besynnerliga arbete, som under namn af Salomos höga Visa? fått inflyta i den heliga Kanon och gäckat så många fromma försök till allegorisk förklaiing, visar han enkelt och osökt vara endast en tillfällighetssång, som skildrar en sraclitisk jungtrus bortröfvande till konungens harem och lyckliga befrielse genom sin trogna älskare, samt ämnad att dramatiskt uppföras vid judiska bröllopsfester. I I Tim. 3: 14—16: ?Gud är uppenbar vorden i köttet?, ådagalägger han att ordet ?Gud? blifvit orätt inflickadt i texten i stället för ordet hvilken?, här afseende Messias; och ett annat kardinalspråk för vår kyrkas treenighetslära I Joh. 5: 7., om de tre vittnena i himmelen, utdömes såsom insmuggladt i ett ringare ant.l handskrifter, alla från yngre datum, hvarigenom hela stället får denna begripliga lydelse: Men ho är den som öfvervinner verlden, utan den som tror att Jesus är Guds son? Denna är den som komu en är genom vattnet och blodet, icke i vatten allena, utan i vatten och blod; och anden är den som vittnar det, ty anden är sanningen. Ty tre äro de som villna: anden, vattnet och blodet, och de tre äro ett. Moltaga vi nu menniskornas vittnesbörd, så är Guds vittnesbörd större; ty detta är Guds vittnesbörd. som han vittnade om sin egen son.? Hr V. R. lemnar i sitt ofvan angifna arbete en omständlig och mycket förtjenstlull utredning af dessa båda vigtiga förfalskningars historia. ITIL. Det skulle vara i sanning sällsamt och onaturligt, om den förtroliga bekantskap med Österlandet och dess folk, som genom arbeten af samma syftoing med de anförda förvärfvats åt vär samtid, icke skulle hafva djupt och mångsidigt inverkat på tidens religlösa bildning. Så har också varit förhållandet i alla länder der forskningen är fri. Långt ifrån att vilja kullslå tron på en gu domlig uppenbarelse och förklara de heliga skrifternas innehåll för en samling af mer eller mindre barnsliga fabler, har den nya forskningen, med den fromma ödmjukhet, utan hvilken förnuftets i menniskosjälen af skaparen sjelf tända fackla endast blir ett förvillande irrsken, tvärtom troget sträfvat att på hvarje blad och i hvarje bokstaf af vårt slägtes häfder spåra Guds finger och. förherrliga hans kärleksfalla vård om sin skapelse. Men ju klarare de häfder, i hvilka denna vårdande försyn uppenbarar sig, blifva öppnade för forskningens blickar, desto mera försvinner det öfvernaturiga, obegripliga och undantagsvisa, och om det ärliga begäret efter insigt i menniskans högsta angelägenheter ännu alltid måste med aposteln ödmjukt bekänna att det ej begriper allt, kan det ändock med samma vördnadsvärda lärare utbrista: Jag far fast derefter, att jag det fatto mått; med andra ord, att med alla af skaparen meddelade förmågor söka göra sig reda för hans afsigter och vägar i verldshistorien. På detta sätt finnes han ej blott i judendomens häfder, utan i alla folks. Afklädda detkonstfulla omhölje, hvari en jemförelsevis yngre pyesterlig spekulation insvept dem, ådegaägga de äldsta österländska gudsbogreppen icke på långt när den afskräckande vidunderlighet, som vi från barndomen äro vana att tillägga dem, medan 3 andra sidan klarligen ådagalägges alt den mosaiska traditionen ej i verldshäfderna står så enstaka, så lik en i gruset af menskliza villomeningar inbäddad gedigen guldklimp, att ej menniskoögat, väpnadt med forskningens prisma, temligen tydligen kan skönja den mångfald af strålar, hvar för sig of ganska olika styrka och klarhet, som bida det Gamla testamentets ljuskomplex. Vi upps täcka nemligen oafbrutet spår af en ganska liflig vexelyerkan mellan Israel och de öfriga kulturfolken, och lära oss bekäran att, såsom Horatius säger: Fuere Troes ante Agamenmnona, alt begreppet om verldens syndfullhet, tilk menniskornas förlossning, hvarifrån ingenting mindre vore tillfyllestgörande än gudars nedstigande i menniskogestalt, ej ensamt uttalar sig i våra bibliska urkunder, utan möter oss långt tidigare i berältelserna om Visnus förkroppsligande, sågom hjelten Krishna, sedcläraren Ruddha och flera andra former; alt 4Ae himmelska härskarornat hafva nära liknande motstycken i persiska Yendidad-sagen, som utförligt berättar ss, huru Ångramanvjus, der persiska satan, steg för steg hånade Ahura-mazdas goda skapelse genom onda motstycken, hvari ej en gång fattas Sden stora ormen. Vi möta äfven mångenstädes i hedendomen höga och rena tankar öfver tingens väsende, djupa blickar in i menniskohjertat, sanna och upplyftande sedoläror och sublima begrepp om en gudomlig rättvisa, hvilka förtjena att ställas vid sidan af den märkvärdiga yttersta domen i Platos Gorgias. Men om judafolket sålunda för oss upphör att vara den enda och uteslatande innehafvaren af en högre vishet; om vi måste hädanefter uppskalta detta underbara folke roll i verldshistorien såsom inverkadt på och förmedladt af mångfaldiga beröringar med dess grannfolk, så framstår dess höga och vörånadsbjudande kallelse såsom bärare ur det högsta och renaste gudsbegrepn gom verlden dittills sett, och utöfvars, at den renaste sedolära verlden dittills Kännt, derföre icke mindre vördnadsbyudande och pravidentiel, och om Isr? ej mer för oss framstår såsom den e7samt välsignade gentemot en hop trälar, slafvinnans I öknen utstötta söner, så förblir ban dock allt framgent den förstfödde och ädlast begåfvade bland många bröder, alla i större eller ringare mån bärande på sit änne viltnesbördet om sill gemensamma gudomliga ursprung.