Aftonbladet – 5 februari 1863, sida 3

flacksamnet, om v: ouppnörngt, och utan tank på våra egna intressen, uträcka händerna till: förena biständ åt våra fränder. : Afven i förhållandet till andra länder synes. mig en ganska stor rarsamhet vara, i närvarande, tid, Sverges bästa politik. Landet befinner sig i en stark utveckling, så i materielt afseende: som med hänseende till dess inre författning; i och om detta arbete får ohämmadt fortgå, skall Sverge, om det för öfrigt vet att begagna sin: i ställning, snart intaga en helt annan plats bland de europeiska staterna än det för närvarande innehar. Men härtill fordras tid och den försigtighet, som icke frammanar svårigheter, hvilka kunna undvikas, och uppoffringar, som kunna afbryta framskridandet. Sverge bör dessutom, efter min tanke, aldrig söka antaga rollen af i stormakt, icke heller utan behof reta de mäk itige; men, gynnadt af sitt geografiska och poli tiska läge, och bildande medelpYhkten så att I säga bland de nordiska staterna, kan detta land, ; om det icke framträder utan i förehing med ett i större eller mindre antal andra makter, lägga en ganska stor tyngd i den politiska vågskåleo. Vår högsta äregirighet bör vara att gå i spetsen för de europeiska staterna af andra rangen, icke för hegemoniens skull, utan för att sålunda, till förtryckta nationaliteters bistånd och det rättas befrämjande, kunna bilda en motvigt emot en eller annan af stormakterna. Det finnes intet land, jicke en gång Spanien, hvars makt förlamas af dess inre tillstånd, som skulle kunna göra Sverge detta företräde stridigt; och jag tror icke heller att något folk skulle, mera än det svenska, vara ) värdigt och villigt att åtaga sig denna ärofulla ; roll. Förr än Sverge med framgång kan deltaga i den allmänna europeiska politiken, måste vi ) dock ordna vårt förhå!lande til Norge och förskaffa os8 en skicklig dip omai. Norge lemnar, under närvarande förhållanden, icke ett bidrag till Sverges styrka, men är en , källa till dess svoghet. Den brist på samverkan I emellan de båda folken och dess representationer, jemte den saknad ef flera de vigtigaste be stiämmelser om de financiella och militära förhål;landena vid tillfällen af krig, som för närvarande eger rum, verkar naturligtvis förlamande på svenska regeringens hållning och inflytande gent I emot utländska makter. Öfver det sätt, på hvil-. ket våra diplomatiska angelägenheter besörjas, har länge varit klagadt, och visserligen icke utan skäl. Huru ofta har icke Sverge uti fredssluten förlorat hvad det uti striden vunnit; huru mången gång hafva icke våra odugliga diplomater bortfuskat hvad våra tappra soldater förvärfvat? Ganska sannt är det fransmännens ordspråk, som grefve Wellingk i ett bref-till biskop Benzelius anfört: Les Sutdois perdent toujours par !a paiz ce quils ont gagnå par Vepse. Men männe icke detta bedröfliga förhållande finner sin för-: klaring uti det sätt, på hvilket de svenska diplomatiska beställningarne besättas. Så länge hög börd utgör vilkoret för kompetens till dessa poster, så framt de skola åt någon svensk anförtros, och så länge samma befattningar således mäste besättas ur en ganska ringa exklusiv krets, ir intet mera naturligt än att kapacitet2r på detta ält skola blifva ytterst sällsporda. I För att återgå till statsutskottets nu föredragna hemställan, får jag förklara, att ehuru jag anser, det åtskilliga besparingar i de stora anslag, som nu blifvit begärda, skulle kunna göras, jag likväl icke för närvarande vill derom framsti något yrkande. Jag vill endast med en föregående talare instämma deruti, att det icke synes vara hvarken lämpligt eller nödvändigt att bibehålla svenska beskickningar i de stater, som af . ett eller annat skäl återkallat sina i Stockholm anställda sändebud. Hr Rooth menade, att hr Lallerstedts anförande egentligen vore en interpellation till utrikesministern, men då denne j vore tillstädes och kunde gifva svar på tal, så vore spörsmålet till föga fromma; vore det åter en interpellation : till borgareståndet, så vore den dels temligen obe1 höflig, emedan åsigterna i sådant fall vore väl kända, dels också i sådant der någon meningsskiljaktighet skulle kunna tänkas ega rum : temligen onyttig, emedan man, såsom hr Lal;: lerstedt sjelf antydt, saknade nödig kännedom, för att kunna rätt bedöma sakerna och derföre måste bli honom svaret skyldig. Hr EHlerta fann det vara ganska intressant att få höra ett så lifligt och innehållsrikt yttrande af eh i den yttre politiken så verserad stånds-!: ledamot som hr Lallerstedt. Det vore i san-jf ning beklagligt att ännu ett halft århundrade! efter införandet af vårt nuvarande konstitutio-c nella statsskick den yttre politiken skule vara ji för oss helt och hållet såsam en förseglad bok. i Före 1809 kunde det visserligen icke komma il fråga att veta något om denna politik ; men hade !1 folket under tiden närmast efter statshvälfnin1 gen på förhand fåt någon kännedom am hvad ji som i detta hinseende af regeringen förehades, I så är det temligen troligt att 1812 års politik och åcts k. familjefördraget, hvarom man först 1 ett halft århundrade sednare fått kännedom, al1! drig skulle kommit till stånd. Emellertid hari det sina vanskligheter, att såsom förhållandet nu är, på rak arm ge sig in på en diskussion om den yttre politiken. Att yttra sig något om q den s. k. danska frågan, vore i sjelfva verket ; 1 att ge sig ut på en hal is. Den nuvarande dan; ska ministeren har visserligen varit föremål för, s mycket klander här i landet för hvad man kal; : Jat dess omanliga och odeciderade hållning. ; 1 Men denna minister har dock i 8 års tid setat a qvar vid statsrodret i Danmark med stöd af majoriteter inom folkrepresentationen och man! bör derföre kunna antäga, att då den handlat; försigtigt och så mycket som möjligt sökt temorisera och aflägsna våldsamma konflikter, den aft den upplysta folkopinionen i landet för sig. Det lönar emellertid icke mycket att tala härom, men ett verkligt praktiskt resultat kanfs denna diskussion ha, om den, som inledt deni samma, ville med stöd af 60 s riksdagsordnin-! 1 gen väcka det förslag, att K. M:t täcktes för rikets ständer framlägga den korrespondens, som egt rum rörande den ena eller andra frågan. Om hr Lallerstedt ville väcka en sådan motion, så skulle talaren med honpm instämma. 1 j E Hr Dahm: Den föregående talaren har varnat i för att begifva sig in på den utländska politikena t I hala is. Jag skall vandra varligt; så mycketii åtminstone vill jag ukta på hans varning. Detta!) är för den svenska representanten så mycket 1 mera nödvändigt, som han, hvad utländska an-!4 gelögenheter angår, vandrar i mörker, endast !4 upplyst af en och annan utifrån kommande ljus. : 4 1 t l i t I j J I i i 1 L f f glimt. Som jag likväl är öfvertygad, att det lika litet går an för ett folk att slå bort alla tankar på sitt lands ställ ing till frimmande makter, som det gär an för den enskilde att endast gå och fnaska inom hus, utan att bry sig om sina förhållanden till andra menniskor, så finner jag mig uppmanad att instämma i den skan om upplysning angående vår yttre pol ska ställning, som föreg ende talare framswällt. Det är godt och väl att politiska noter uppsättas fyndigt och väl, och att opinioner växa; men 1 om fvlkopinionen, hvars uppkomst, tifven rörande de allra svåraste ämnen hos ett bildadt folk, icke kan förekommas, okunnig som den är om ställningen, vandrar en väg och söker ett mål, och den med alla förhållanden bekanta diplomati.n fortgår på en annan, så måste detta åstad kompsa svaghet i all verksamhet utåt, alldenstund diplomaten aldrig kan vara så mäk 1drig kap uppträda med samma hist och lif när lan känner och vet, att han bakom sig! hela sitt folks upplysta och enhälliga mening. Icke är jag likväl den, som inbillar mig att de förenade rikenas 5, millioner, äf stode som en man, skulle under nu n i vinha nägra s ens tummelvlats. Man gring, hvilken den förste tala Y, En yerldsställning, då ma r tvätten, icke är och icke får va och en, som te sm OO