Aftonbladet – 5 februari 1863, sida 2

yttre rum. De hård! semmönpressade läp parne, hopdragna ögonbrynen och de gnistrande ögonen — allt utvisade att han hemsöktes af ett själens oväder, hvilket var fullt ut lika förhärjande som det, hvilket rasade utom murarne i hans oråstensborg. Att i detta ögonblick af honom vänta ef. tergift eller miskund, föreföll hopplöst. Dörren öppnades och tant Catharina steg dristeliga in. Gumman bar sitt hufvud lika sögt som den uppbragta herm i buset; hennes min var lika uppretad som hans, ehuru karakteren af deras vrede föreföll helt olika. När han fick se benne, tvärstannade han. Spärrande ögonen i gumman, yttrade Falkenstern, innan tant Catharina hann öppna munnen: Jog får underrätta tant att jag icke vill blifva störd. Har tant något att säga, så dröj dermed till i morgon. I afton skulle en förklaring oss emellan icke aflöpa väl. Icke aflöpa välf, upprepade tant Catharina, blossende af harm. Nå än seden? Tror du måhända alt jag är rädd?? — Nu fick saxen en hastig iart ur fickan och slå ende med den mot insidan af sin venstra flata hand, fortfor hon: SÅ, det är icke värdt du sätter ögonen i mig så der, jag är för gammal att skrämmas till tystnad af er blick.4 Och jag är för gammal alt icke få vara berre i mitt hus, utan andras inblandning i allt mitt görande och låtande, afbröt kap tenen. Förstår tant, jag tål icke längre att en gammal qvinna vill stifta lagar för mig.6 Det vore bältre att dina år afhöll dig ån att bära dig åt som en galen menniska, skrok tant Catharina; men, com jog eltrig tänkt eler kommer att tänka på stif