Aftonbladet – 5 februari 1863, sida 2

Tvenne personer inträdde i salen från olika håll. Den ena var en lång, meger, groflemmad karl, iklädd svart rock och dito underkläder. Hans min var from, men det oaktadt var utseendet ganska obehagligt. Han kom in genom dörren från förstugan. Den andra var tant Catharina, som med stor häftighet kom insättande från biblioteket. Falkenstern, som hade ryggen vänd åt denna ingång, såg endast den svartklädde herrn, hvilken med en djup, vördnadsfull bugning närmade sig honom. Tag pojken der med er, sade Falkenstern och pekade på Stefan, som låg orörlig på samma fläck, dit Falkenstern kastat honom. Han har gjort sig förtjent af en grundlig afstraffning och den skall ni gifva houocm. Ni bar rätt i ert påstående att han bar en däålig karakter.4 Magister Grönlund bugade sig och gick med ljudlösa steg fram till Stefan. Men vid det han fattade teg i gossens arm, rusade tant Catharina fram och skuftade så häftigt undan den fromme mannen, att han var nära att falla baklänges. Hon ropade med riktig kommandostämma: Magistera rör ej vid gossen, det säger jag och jag råder honom att icke peka hit med sina knotiga fingrar. Barnet målte väl ba fått nog efter han ligger här sanslös. Tant Catharina böjde sig ned öfver gossen, som låg der utan tecken till lif. Hon kände på hans puls, på hans panna och händer och tillade, skälfvande af vrede: Jag tror, vid Gud, att de slagit ihjäl honom1 Falkenstern saknade hvad man i allmänbet kallar hjerta, men det oaktadt ryckte ban häftigt till vid tant Catharinas opd.