Aftonbladet – 4 februari 1863, sida 3

Article Image
I dagkostnad vinna en persontrafik af hufvud: stadens befolkning, som kan i ringaste mån förslå till utgifternas betäckande? Hvar och en, som med lugn och ett oförvilladt omdöme besvarar frågan, kan icke undgå att finca, det utsigten härtill är alldeles ingen eller åtminstone så fjerran, att enligt perspektivens lagar den försvinner till en nästan omärklig punkt. Detta är också helt naturligt. Angvagnen kan icke, ilikhet med en omnibus, stanna vid hvarje gathörn eller port, den går utan afbrott från den ena ändpunkten af banan till den andra. Åtminstone visar den uppgjorda ritningen öfver sammanbindningsbanan ingenstädes någon platform för ioch urstigning, och flera tekniska skäl, som det skulle blifva för vidIyftigt att här anföra, äro äfven till hinders för lågens stoppande. Den, som har ärenden i sjelfva staden, kan följaktligen, han må bo til och med i det allra närmaste grannskapet at endera bangården, icke begagna sig at jernvägen, likaså icke nägon komma å densamma från staden till nor: eller söder. Personer, hvilka bo på Kungsholmen, å Norrmalm öster om Drottninggatan och norr om Mäster Samuelsgata, elJer på Ladugårdslandet, kunna ännu mindre antagas gilva trafik ät sammanbindningsbanan, emedan de icke kunna hafva någon fördel deraf. Samma förhållande är också med dem som bo i de flesta trakter af Södermalm. Hafva de förra t. ex. någonting att uträtta vid Hornsgatan, eller i östra delen af Katarina församling, eller vid början af Götgatan, så gifver det dem ingen vinst, vare sig i tid eller besvär, att först gå ned till stationen vid Ciara och der passa på tågets afeång samt sedermera ifrån södra bangården begifva sig till det ställe, der de hafva sitt ärende. Hellre gå de då direkte dit och spara sina penningar för jernvägsbiljetten. Skulle de åter åka till elier ifrån endera eller bägge stationerna, blir förlusten än mera gifven och betydlig, enär det kostar alldeles lika mycket att. fara ned till stationen som till sjelfva det ställe, der man har sin affär, samt följaktligen åkning till instigningsoch från urstigningsstationen meåförer mer än dubbel utgilt. Skulle bantåget stanna på något ställe mellan de båda stationerna, kan detta sntagligen icke blifva annorstädes än vid Riddarholmen. De, hvilka hafva sina affärer i embetsverken eller i grannskapet af Riddarhustorget eller vid ångbåtshamnen, kunna då från en inskränkt trakt af Norroch Södermalm begagna sig af jernvägen, under förutsättning Tiväl, att bantåget går just på den tid, hvar och en för sin särskilda del behöfver: Men som det ligger i stadslifvets natur, att befolkningen befinner sig till större eller mindre del oupphörligt i rörelse å gatorna, så skulle antingen bantåg lika oupphörligt löpa fram och åter för alt motsvara trafikens behof i banans riktning, eller ock förmår jernvägen endast uppfånga en högst vbetydlig del af samma trafik, hvilket sistnämrda ofelbart måste blifva händelsen, då naturligtvis icke trafiken i vinkel mot banan får stängas eller tillfogas kännbart intrång och hinder genom -bantågens täthet. Den stora handeln och affärsverksamheten, som är koncentrerad vid Skeppsbron, skulle icke kunna draga nytta af banan, ty-lika fort som man skulle hinna till Riddarholmen, för att der anträffa bantåget, nästan lika hastigt och lätt komme man direkte från Skeppsbrotrakten till Norrmalm öfver Norrbro, elter till Södermalm öfver slussen. Man måste ock ihågkomma, att prisets inflytande är bestämmende i detta fall likaväl som eljest. För ett öres besparing föredrager den stora allmänheten de långsamnia och obeqväma roddarbåtarne mellan Munk:ron (Kött-torget) och Ragvaldsbro framför den snabba och trefliga lilla ångslupen. Det sker måhända mera af en slags instinkt än af klar insigt och beräkning, att en sådan ringa besparing, då den återkommer hvarje dag och kanske mer än en gång om dagen, gifver en sammanräknad slutlig vinst af flera riksdaler. Månne den trafixerande ej skall följa samma vana eller grundsats i fråga om jernvägen, hvilken icke r mligen kon täfla med eller gå under de gamla kommunikationernas taxor, som dessutom, i fall af behof, säkerligen kunna ännu mera nedsättas och ändock gifva vinst? Man kommer största delen af året från Kungsholmen på ångslup till Riddarholmskanalen för 5 öre flera gånger itimmen; likaså från Röda Bodarne till Riddarhusgränden samt från Munkbron till Ragvaldsbro för 3 öre — till hvilka pris det är otänkbart, att passagerarne å sammanbindningsbanan skulle kunna fortskaffas, emedanicke ens lokomo-: tivets uppeldning skulle deraf betäckas. I hvad fall som helst kan man vara förvissad, att den trafik, som beror af hushållens uppköp vid Munkbron eller Kornhamn, äfvensom af andra affärer och uträttningar i staden, skall såsom för t gå öfver passen på ångbåt eller medelst rodd, så länge årstiden det medgifver och, sedan isen laggt sin brygga öfver Riddarholmsfjärden, taga sin väg å densamma öfver till södra landet. Om man afser person-trafiken å sammenbingsbanan af Stockholms egen befolkning och utan afseende på förbindelsen med stambanorna, så är afdet föregående uppenbart, att endast ett ringa fåtal af hutvudstadens invånare kan komma att freqventera denna bana; och då samma orsaker måste medföra samma verknin-ar. cifves det

4 februari 1863, sida 3

Thumbnail