Aftonbladet – 27 januari 1863, sida 3

att tant Catharina packat in och rest sina f.rde, om ej en förändring i bans sinnesstämning mot henne inträffat. Andra sommaren Walter var i Svergeinsjuknade han i srmittkopporna. Ingen af jensttolket ville vårda honom, och Falkenstern sjelf hade redan beslutat att låta föra bonom in till stadens sjukhus, af fruktan för smittan. Men se, detta lade sig tant Catharina helt tvärt emot, förklarande att det vore en okristlig handling, att så sjuk som Welter var forsla honom flera mil. Hon ämnade alldeles icke tillåta nigot dylikt; utan förklarade, att om ingen unnan ville vårda honom, så skulle hon göra det. Och dervid blef det. Tant Catharina skötte honom såsom om han varit hennes son, och det oaktadt hon icke kunde lida hans bruna skiun, såsom hon brukade uttrycka sig. Walter, en verklig typ af den blandade racen med alla dess fel och dygder, fattades vid sitt tillfrisknande af den mest brinnunde erkänsla, och från den tiden gaf han tant Catharina ständiga prof af sin tillgifvenber, oaktadt hon, sedan han icke mer var sjuk, hade lika svårt att förlika sig med hans färg och svarta illpuriga ögon. Tänt Catharinas yttre stod i fullkomlig harmoni med hennes hjerta och karakter. Hon var ett storväxt fruntimmer, med en lagom fetma till sin längd, Hon hade ett glort hufvud, som hon uppbar med mycken sjelfständighet. Hennes händer voro stora, starka, men bländande hvita. Håret, kastanjebrunt, silkeslent och glänsande, var slätkemmadt öfver en kullrig panna. De stora, mörkblå ögonen, som lågo djupt inihufyudet, hade ett klokt, något skarpt, men välvilligt uttryck. Den alltför länga näsan var af en lika bestämd krökning, som hennes