Aftonbladet – 27 januari 1863, sida 3

C. A, Larsson förklarade sig ej vara någon vän till hundarna, och lika litet någon vän till attentatet mot deras lif. Visserligen kunde nå: i gon tveksamhet råda i fråga om principen för ; denna 8 emedan det kunde blifva frå i ytterii skattning tni I trodde cj någon fara lig , eni såsom nu öfverle ades til kammarens s tä mningsrätt. Yrkade bifall till betänkandetÅtskilliga ledamöter instämde i detta yttrande. Aimevist från Norrbottens län sade sig vid i förra riksdagen ej hafva yttrat sig i denna fräga, emedan han ej velat sätta sig emot skatten En kommunen tillerkärts rättighet att bestämma densamma; men som han nu erfarit att kommuj nens rätt i detta hänseende missbrukas, ansåg han sig böra uppträda mot denna beskattning och bad få anföra ett par exempel vittnande om dess olämplighet. Sålunda fanns inom en s0ocken af Norrbottens län en hundhatare, hvilken genom att vara egare till 13 mantal pålagt församlingens öfriga medlemmar skatten Bland dessa församlingsmedlemmar finnas tre fattiga lappfamiljer, hvilka hvardera måste hålla sig en fem eller sex stycken hundar för att vak hjordarne, och hvilka familjer nu måste vidkännas den dryga skattebördan af 5 rår för hvarje hund. Vidare hade det inom en annan socken händt att en rik fru förlorade åtskilliga af sina hönor och anklagade derför hundarne samt lyckades genom infytelserika personer åvägabringa hundskatt, till skada för en mängd fattiga, som ej kunde undvara sina hundar. Med sådana bevis för ögonen, slutade talaren, borde man ej vidhålla detta beskattningssätt, utan hellre öfverlemna åt landstinget att bestämma saken. stman kunde ej se något ondt i denna beskattning, alldenstand medlen ej ingå till statsverket, utan till kommunen, som ju sjelf eger bestämma om den vill hafva hundskatt. Äu densamma i städerna är af stor nytta var talaren förvissad om. Medin yttrade sig i samma riktning och anförde, att i en del af församlingarne inom hans kommittentskap hade man beslutat hundskatt och i andra inte. Sådana skäl som Almqvist anfört böra ej läggas till grund för skattens upphäfvande. vv Bergström från Östergötland ogillade principen för beskattningen. Man säger sig vilja beskatta knähunden såsom ett öfverflödigt husdjur; men svinhundar och fähundar äro också husdjur. En annan gång kommer man till beskattning på. hästar o. 8. v. Yrkade återremiss af det skäl, att sedan man sett att en lag grundar sig på en falsk princip, bör den så fortsom möjligt afskaffas. Erik Ersson yttrade, att man med skatten afsett att utrota en mängd odugliga hundar, hvilka snart sagdt äro en ohyra. Talaren trodde att skatten nog skulle komma att visa sig vara af nytta samt att, om de kommuner, inom hvilka det tillgått på sätt Almqvist anfört, en annan gång taga sin skadaigen, så det är ej så farligt. August Avdersson sade sig, liksom många andra talare, ej kunna gilla principen för denna beskattning; men som något ej vore att vinna med en återremiss, kunde man gerna bifalla be. tänkandet. Sven Gustaf Johansson trodde att skailen verkat godt, emedan genom densamma onyttiga hundar undanrödjas, och för de nyttiga må man gerna betala skatt. Pehr Persson var af den tanken att de saniära fördelar utskottet väntat sig afhundåskatten icke vunnits. Tal. medgaf dock visserligen att man på indirekt väg genom minskandet af hundarnes antal kunde komma derhän utskottet åsyftat; men enligt talarens förmenande finnes det nu lika mycket hundar som före skattens päläggande. Yrkade återremiss å betänkandet, emedan han ansåg den princip som ligger till grund för den ifrågavarande skatten alldeles odräglig, förmodade att den redan starka minoriteten i denna fråga säkerligen skulle komma atttillväxa. OC, A. Larsson kunde ej finna någon skada förenad med denna beskattning, och säledes talar ingen nödvändighet för dess upph nde. Då man önskar upphäfvandet af denna skatt på den grund att vissa kommuners rätt blifvit missbrukad kan man lätt komma derhän att ej tills tro kommunen bestämmandet af skatter i annat hänseende och sådant vore rätt beklagligt. I den församlingen talaren är bosatt hade blotten enda röst höjt sig för hundskatt, och följden var att man derstädes ej har någon dylik skatt. Mergel kunde omöjligen anse skatten såsom något prescrvativ mot rabies canina. En veterinär hade sagt talaren att nämnde sjukdom cj minskats efter skattens tillkomst; ty tikarna dödas och just genom bristen på sådana få kayaljererna ondt i hjernan. Afsåge skatten deremot att vara en bevillning på hunden, i egen. skap af öfverflödsartikel, kunde t:1. ej ar.nat än på det högsta protestera, och önskade, att man ej i vår tid måtte återkomma till dn period då man skat.belade klädningar och halsdukar af siden m. m. Vidare anförde tal. det absurda uti att den skyddsafgi.t gom en -mansperson betalar är 12!., gånger mindre än skyddsafgiften för hunden, hvilken alltså, enligt samma räkning, bör åtnjuta 25 gånger större skydd än qvinnan. Talaren önskade at beviliniugsutskottetet åtminstone något tagit meniskovärdet i betraktande, och alldenstund man sett exempel på att underverk kunna passera i vår tid borde man hoppas att, om betänkandet återremitterades det underverket möjligen kunde inträfta att bevillningsutskottet kom till ett annat resultat. Nils Pettersson och Liss Lers Olsson yttrade sig vara af samma åsigt som C. A. Larsson. a Sven Ecurlin yttrade att skatten vore Ovärise så framt ej staten äfven ville tillåta att hundarna mantalsskrifvas. Tyckte föröfrigt denna skatt hafva mycken likhet med rumpeskatten under drottning Margaretas tid, och hvilken skatt, såsom alldeles olämplig, inom kort tid måste upphäfvas. Hvad frågan om rabies vidkommer ansåg tal. det vara lika stora skäl uti att lagga skatt på kattorna, emedan dessa mera än hundarna hafva anlag för rabies. Dessutom ansåg tal. naturligt att man skall erlägga skatt för jagthundar, hvilka förat äro egaron ganska dyra och hvilka derjemte omöjligen kunna ansesj som en öfverflödsartikel. Proposition: framställdps härefter och resultatet, blef som förut är nämdt, att betänkandet bifölls med 56 ja mot 34 nej. Räitegångsoch Polissak,. Mordet uti Haga i Götebs,g.