Aftonbladet – 27 januari 1863, sida 3

RIHSDAGEN Bondeståndet. Diskussionen om hundskatten. Enligt löfte redogöra vi här nedan för der diskussion som i lördagens plenum fördes med anledning af bevillningsutskottets betänkande n:c 5, hvilket afstyrker af riksdagsfullmäktigen Lek berg: väckt motion. om hundskattens upphörande Motionären yttrade: Jag. hör många. röster fö! bifall; men detta fer mig så mycket större an ledning ätt framhålla de skäl som föranledt mir motion, och hvilka jag förut angifvit vara at den ifrågavarade skatten vore principlös och tydande på ett återgående till den fordna så förhat liga beskattningen på öfverflödsartiklar. Dessa motiver har utskottet icke vederlagt utan yttrai endast att skatten tillkommit af sanitära skäl emedan genom densamma det förut allt mer vexande antalet hundar förminskas, hvarigenom spridningen af rabies canina motarbetas. Att detta ändamål vunnes genom hundskatter betviflade emellertid talaren, uttryckande der jemte den åsigten att all lag bör vara fredsstif tande; men så vore icke förhållandet med på budet om hundskatten, ty den har flerestädes väckt oenighet och split; till stor del derigenon att den ena individen, uti ifrågavarande fall, be. lägger den andra med skatt. Falk erinrade om att före hundskattens till komst motioner om en dylik beskattning blifvit väckta allal fyra stånden,och när nu densamma vore så ny att den ej ens på alla ställen hunnit träda i verkställighet borde man ej åter upp: rifva den. Tilläggande talaren att det tycktes som om ständarna fikade efter dessa skattemedel eller missunnade kommunen rättigheten att elter godtycke beskatta sig i detta fall. Sköldborg ansåg såsom vådlig den principen hvilken ligger till grund för denna beskattning och anförde att man på talarens hemort får betala skatt jemväl för bandhundar obh vallhundar, hvaremot jägeristatens hundar äro fritagna, hvilket tal. ansåg oriktigt, alldenstund det kan falla en jägare, likaväl som någon annan, in att jemväl hålla sig en knähund. Denne går likväl skattfri under det de ofvan nämnda slagen af nyttiga hundar beskattas. Önskade återremiss å betänkandet. Med denna talare instämde Svenssån och Olof Ohlsson i Slängerud jemte flera andra ledamöter. Nils O!sson var öfvertygad om att en återremiss ej skulle gagna något och yrkade derför afslag å betänkandet, enär han i utskottet reserverat sig mot detsamma. Batman från Nerike instämde i detta yttrande. Neitelbladt vat af samma tanke som Lekberg och tillkännagaf att skatten inom hans kommitentskap väckt motvilja samtatt det inträffat att en f-rmögen possesionat, som röstat för en 14 eller 15 hemman, genom sin röstöfvervigt pålagt kommunens samtliga innevånare denna skattebörda. Bergström från Kopparbergs län kunde ej gilla de yttranden man fällt äfver denna beskattning. Bland annat hade mun sagt att den var onaturlig, emedan den af den ena individen pålägges en annan; men enligt talarens åsigt vore förhållandet sak samma med tullbevillningen ; ja hela vårt skattesystem är sådant att den ena individen pålägger den andra bevillning. För öfrigt beslutar ju kommunen både om det skall vara hundskatt och till hvad belopp den bör utgå. Vidare ansåg talaren, likasom utskottet, att hundarnas antal, och till följd deraf äf ven epridningen af rabies canina, minskas genom skatten, och för de hundar som göra nytta må man väl gerna erlägga skatt. Gross förenade sig med motionären och upplyste att på hans hemort en person genom sin röstöfvervigt pålagt kommunens öfriga medlemmar ifrågavar ande skatt, hvarigenom några fattiga torpare, som nödvändigt måste hafva en fårhund, få vidkännas en skattetillökning af 5 rdr. Tager man dertill i betraktande att samme person genom sin röstöfvervigt äfven bestämde vartill medlen skola användas — naturligtvis till något för församlingen gemensamt ändamål — så inser man lätt att den rike egendomsegaren, förutsatt att han håller sig en hund till samma indamäl, icke kommer att skatta mer än den fattige torparen. Begärde återremiss. Lekberg bad till sitt förra yttrande få tillägga att det vore riktigast att återremittera betänkanlet; emedan det åtminstone är utskottets skyldighet att vederlägga de skäl som i motionen blifvit anförda till stöd för densamma. Häri instämde 0 aus Eriksson.