Aftonbladet – 22 januari 1863, sida 2

Vid andra tillfällen ryckte hon honom från tanken på hans lifs fröjder och ledde honom in på beskrifoingen af dess faror, farorna för denna afundsamma herrskarinna, hafvet, hvilket upptagit en så stor del af hans tid och hållit honom så förunderligt oskyldig och okunnig om verlden på land. Två gånger hade han förlist. Otaliga gånger hade han och hans besättningar hotats af döden och undgått sitt öde på en hårsmån när. I början talade han alltid ogerna om denna dystra och fasansfulla sida af sitt Nf; det var blott genom alt skickligt förleda honom, genom att utlägga små snaror för honom under hens tal, som hon kunde locka honom att berätta om djupets fasor. Hon satt och lyssnade på honom med ändlöst intresse, såg på honom med andlös undran, då dessa förfär iga berättelser, hvilka blefvo dubbelt så lifbga genom det enkla språk på hvilket han meddelade dem, den ena efter den andra halkade öfver hansläppar. Hans ädla medvetenhet om sitt eget hjeltemod — den okonstiade blygsamhet, hvarmed han beskref gsina egna med olöriäradt sinne ut ståndna lidanden och sitt sjelfuppöffrande mod, utan ringaste id om att,det var någonting mera än ett simpelt uppfyllande af de pligter, hvilka det yrke hen valt ålade honom — lyfte honom till ena plats i hennes aktniag så hopplöst högt öfver henne, att hon blef nedstämd och: olälig, till dess hon åter slagit ned den afgud hon sjelf uppställt. Det var vid dessa tillfallen hon strängast kräfde af honom alla dessa små uppmärksamheter, som äro så dyrbara för qvinnan i hennes umgänge med mannen. Denvg hand, fänkte hon med en känsla af utsökt nöje, i heraiighet utvecklande sin id6, under det han befann sig tätt bredvid henne, denna hand, som räddat drunkrande från döden, lägger nu i uycdar till rätta så varligt utt jag knappt de att de rördes. Denna hand, som gripit män, ursinniga af upprorsanda, och med våld drifvit dem tillbaka t.!1 deras pligt, blandar nu till