Aftonbladet – 21 januari 1863, sida 2

nande blick) svarade, att mr Kirke hade trott, att hon skulle tycka om blommorna, och att gravyrerna i tidningen skulle roa henne. Efter detta svar blef hennes otålighet att fi se mr Kirke så okuflig, att det ej längre lönade mödan att göra nägra invändningar. Doktorn gick genast att hemta honom. Hon såg ifrigt mot den dörr, som skulle öppnas. Hennes första blick på honom, då hen inträdde, väckte tvilvel i hennes själ, huruvida hon nu för första gängen såg denna smärta figur och detta solbräsda ansigte. Men hon var för svag och för upprörd att oå så lånogt tillbaka i sina minnen som till Åldborough. Hon afstod från förköket och blott såg på honom. Han stannade vid soffans nedra ända och yttrade några uppmuntrande ord. Hon vinkade åt honom att komma närmare och räckte honom sin afmagrade hand. Hun tog den ömt i sin och satte sig bredvid henne. Båda tego: Hon läste i hans ansigte den oro och sympati som hans tystnad ville dölja. Hon höll ännu hans hand — nu medveiet — lika envist som hon höll den samma dag han först ann henne. Hennes ögon slöto sig efter ett fåfängt försök att tala till honom, och årarne rullade sakta utför hennes infallne, oleka kinder. Doktorn gaf Kirke ett tecken alt vänta och gifva henne tid. Hon hemtade sig våot och såg på honom: tHura god ni varit mot mig, mumade won. Och huru litet har jag icke förtjent let ! Tyst, tyst!4 sade han. Niveticke huru ycklig det gjort mig att hjelpa er.? j Ljudet af hans röst tycktes stärka hennes srafter och gifva henne mod. Hon låg och ;etraktade honom med lifligt intresse, med n tacksamhet, som okonstladt glömde alla le konventionella skrankor, hvilka resa sig nellan cn man och en qvinna. Hvar har ni förut sett mig innan ni facn nig här?? frågade hon plötsligt,