Aftonbladet – 17 januari 1863, sida 3

den de, ständigt reflektionslösa, låtit tratta i sig och hvarmed de misskundligen hankat sig fram genom några examina — äro klena !i alla andra kunskapsämnen —, dessa fana; tiska, så kallade eld-, svafveloch blodsårs: predikanter, halfva eller hela läsareprester, hvilka, med en dum fräckhet utan like, förI döma ett nöje, till exempel ett dansnöje, igågom en svårare synd än andligt högmod, : köärlexclösa fördömelser och de nedrigaste befordringsäriger samt andra egennyttans I orättfärdigheter-— aldrig af de tärkande och verkligt kristligt sinnade, hvarken i städerna j eller på landsbygder, kunna åtnjuta någon sann aktning, om de än hafva den väldigaste predikojargon, och ej gerna ses1 bildade sällskaper, der de hvarken kunna åstadkomma andlig uppbyggelse eller verldslig glädje, är tydligt och mycket naturligt, eruru äfven de njuta mer tolerans och välvilja an de förtjena. Har hr adjunkten Stefanus I någon stad ej pjutit aktning och förtroende of de tänkande och bildade, så måste han derföre anklaga antingen sin okunnighet och brist på bildning eller sin råa fanatism och blinda tro eller sina öfverdritna anspråk. Utlomdess finnes äfven i etäderna ett publikum, besiående af enfaldioa. okunniga och blindtrogna menniskor, och äfven blend de så kallade bättre klasserna alltid nägra hysteriska fruntimmer, hvilka i smärtan öfver misslyckade törhoppningar lätt nedsjunka i missmod och, öfvergilna af verlden, söka sin tillflykt och tröst uti gudbghetspjåsk och gudaktighetsprål. Af ett sådant publikum pjuta nog fanatiska prester, de må än vara aldrig så obildade, både aktning och förtroende eamt upphöjas och beprisas såsonr väldiga andans män. Nå! de predika ju ock en så beqväm och lätt kristendom, bestående förnämligast i tro, bibelläsning, böner, llitliga kyrkooch natt ardsbesök samt nykterhet och utvärtes ärbarhet. De hän visa ju i menniskonaturens förderf, genom fallet nemligen och i den ondes frestelser, på välkomna ursäkter tör begångna pligt: försummelser och orättfärdigheter. De besvära så sällan med yrkandet på pligter och dygder. Och om de än ofta nedsänka sina åhörare i afgrunden, draga de dem snart upp igen, tröstande dem med en lätt vunnen försoning. De fördöma ju allt verdsligt söndagsarbete. Skulle icke en sådan lära vara behaglig för både den andliga lättjan, som finner det beqvämare att tro än att öfva dygd, och den kroppsliga, som hellre vill kvila på bibelförklariugen eller, com det heter, gå dit för att tjena Gud, än förrätta ålagna göromål. livad engär sjelfva saken, eller kungörelgers uppläsande på predikstolen, som gat bondeståndet tillfälle att uttala länge och allmännare, än vördige adjunkten tror, hysta tankar, 81 vore visserligen bra om de kunde uppläsas på annat ställe, der uppläsaren, vare: sig presten elier klockaren, tillika kunde — ifall de dert!l egde skicklighet — förklara dessa kungliga och kollegiala kun. örelser och författningar m. fl., ty af förklariog äro de vanligast i största behof. Men alt sluta af Stefani uppgift om tre begrafningar på en söndag, lärer väl sällan någon söndag förbigå utan begrafning eller barndop i den församling der han fung r och så förmodligen i stora: församli men då skulle kungörelsernas förkla af presten eller klockaren komma at ännu mer fördröja enderas ankomst till de kalas, som, åtminstone lios de välmående, tyckes vara eft nödvändigt appendix till dessa ceremonier. Ett sådant dröjsmål tycker väl ingendera om. Att, såsom en viss andans man i presteståndet yrkade, ålägga skollärare detta be: styr, är mer än obilligt, ja oförskämdt, då dessa, med sin oförsvarligt ringa lön, äro minst dubbelt mer sysselsattz och uträtta långt mera för folkbildningen än presterna, med några få undantag. Mycket löjlig gör sig hr adjunkten, då han vill anse templet blifva förvaudladt till en röfvarekula, för det att köpmän, auktionister och dylika (2!) genom kungörelae utbjuda till salu sin få och får ete. ete. Skola sådana dumma ntgjutelser kunna förskaffa aktning? Nog bar väl templet månoen gång tyckts vara en röfvarekula, när der, under hat och afund, tvistats, grälats och intrigerats om hvem som skullfå det med kyrkan förenada goda brödstycket. Nog kan templet i visst afseende sägas vara en röfvarekula, när der predikas vantro, oförnuft och fariseisk skevgudaktighet. Men om hr adjunkten är så andligen kräslig, ott ban ej täl böra eller uttala orden får, fä, tjurar, hivgstar och fargaltar efter gudsfjensten, utan att ance templet för ex röfvarekula, hur andligen opasslig måste han ej känna sig, när han under sjeltva gudsjensten, i de af de förträffliga, bekanta komiterade så väl valda nya predikotexterna, med all möjlig boksteflig trohet mot den gamla förträflliga bibe dfversättningen, nöd oas utsäga orden: fräck, ej mindre än fyra gånger upprepadt, dynga, qved, kände, och med en djufvul ropa Hej! Käre Stefane! tog Hoffmans droppar med sig i kyrkan. Nyttja flitigt kylande pulver och bed Gud bevara sig från att få sådana infall hädanefter, att göra sådana okloka utfall mot städerna, köpmännen, auktionisterna och — dylika! Gammal landtprest. Dre