Aftonbladet – 17 januari 1863, sida 2

lig; han skulle med bekymmer hafva tänkt på de allvarsamma svårigheter, för hvilka den nu utsatte honom, och på de otaliga misstydningar i framuden, till hvilka den måhända skulle leda. Kirke kostade icke en enda tanke på någonting sådant. Han såg encast en sak: den pligt, som hans ställning ålade hoaom; det ansvar, som doktorns ord vid afskedet hade gjort rätt tydligt för honom. sAllt berodde på den omsorgsfulla vård som hon, under hans tillsyn, erhöll i detta hus. Deri låg hens ansvar, och han ställde sitt handlingssätt derelter, ju t såsom han skulle hafva gjort det, om någon fara hade träffat qvionorna och barnen ombord på hans skepp. Han tilltalade värdinonan I korta, bestämda ordalag; den enda förändringen hos honom märktes på den dämpade rösten och de oroliga blickar som han emellanåt kastade åt dörren till sjukrume met. far ni noga Jogt på minnet hvad doktorn sade? Ja, sir. Huset måste hållas tyst. Hvilka bo här?? Bara jag och min dotter, siry vi bo i förmaket. Det har gått illa för oss alltsedan vårfrudagen. Bada rummen öfver dessa äro lediga.? Jag skall laga dem båda två, och det är bäst alt jag även byr rummen i undre våningen. Kan ni skala mig en rask och pålitlig karl, som jag kan skicka bort i ärenden? 4 uja, sin. Skall jag gå —2? Nej, I åt er dotter gå. Ni får ej lemna huset innan sköterskan kommer. Ssicka icke upp karlen hit — dylika personer gå jlltid med tunga steg; jug skall! gå ned och tala med honom. ä Han gick ned då mannen kom och skichonom först efter papper, pennor och kx. Det nästa ärendet blet att anskaffa en person, som ville åtaga sig att på öNligt sätt beläsga getan med bark för att dämpa bullret ar vagnshjulen. (Forts. följer.)