kuld. Men för knappt en balf timme sedan hade hennes man, som aldrig kom hem annars än då han ville taga alla hennes pengar, kommit för att efier vanan beröfva henne alla hennes små besparingar. Hon ade då varit tvungen att meddela honom, att ingen veckohyra var erlagd för den första våningen, och alt troligtvis ej heller nåon skulle erhållas förräa det främmande vuntimret tillfrisknat, eller hennes anhöriga hade återfunnit henne. Då han hörde detta, hade han utan någon barmhertighetsagt att hon genast skulle bort — vare sig sjuk eller frisk. Det fanns ett lasarett utt skicka henne till, och ville de ej der emottaga henne, så kunde men uiltid törsöka med arbetshus:t. Var hon ej borta inom en timme, så hotade han att ejelf komma igen och bära bost henne. Hans hustru visste blott alltför väl att Lan var rå och grym nog för act uppfylla ein hotelse, och hon tyckte sig ej hafva något annat val för det sjuka fruntimrets eget bästa, än att handla såsom hon hade gjort. Qvinnan) gaf denna upprörande förklaring med hvarje uttryck af au hjertligtblygas ötver hvad som skett. Vid dess slut upphörde dem sjukas feberheta hand att så hårdt sthålla k irkes. fan såg åter på Magdalen. ov måtta ögon slöto sig, och med ansgtet flltjemt riktadt åt sjömannen, somnade hox. sÅÄr diet någon derione i rummet åt gatan ? hvislade Kirke. Följ med mig dit nm, jag har något att säga er. Värfdinnan gick med honom genom den dörr som förenade de båda rummen. aHhru mycket är hon er skyldig? fråoade than. . Qvifnnan uppgaf summan. Kirke lade den framför henne på bordet, (Forts.)