Aftonbladet – 13 januari 1863, sida 3

.na ögonblieket predikat om fåtängligheten af allt jordiskt godt, om fåvitskheten i den onödiga omsorgen, uti det andära kastar spanande sidoblickar till det på altaret framburna offret; när slutligen hvarje nytt tidens sträfvande till realisering af kristendomens höga id6er: frihet, jemlikhet och broderlig kärlek, finner i prosterskapet sina envisaste och argaste motståndare — då torde det vittna om icke en slapp. utan en god sedughetskänsla, att allt sädant blifser föremål för anfallt. Insändaren vill att man skall respektera en annans öfvertygelseX, och önskar att denna riktiga grundsats må tillämpas älven i fråga om -presterna. Men detta gäller, märk väl, om ösigter, hvilka kuona vara grundade på verklig öfvertygelse, men kan icke tillämpas på ett öppet i ord och hand ling frambrytande kärlekslöst och högfärdigt sinnelag. Och det är dessa utbrott hos vårt presterskap man anfallit. Ty såsom sådana betrakta vi, för att erinra om hvad som sednast förekommit, anmärkningarne i presteståndes i fråga om den nya strafflagen m. m. Såsom skrymteri åter betrakter man klagomålen öfver riksdagskallets börda och de salfvelsefulla sorgeqvädena om smärtan att nödgas vara skilda från sina församlingar och de dermed förbundna dyra åligganden 0. 8. v. från eamma personer, som kort derefter afvisa såsom anfall på det beligas välde yrkandet på presternas skil jaode från representationen. Det är allt yttringar af ett sinnelag, hvilket man kvarken kan eller bör respektera, utan hvilket fastmer bör allvarligt bestraffas. Samme insändare, kom vill tillämpa grundsatsen om respekt för annan Öf. ertygelse äfven på utbrotten af ett rått och hårdt sinnelag, tvekar deremot ej att tillskrifva dessa tidningsskrifvare, som anfalla presterna, sådana motiver, som önskan att omstörta hela den kristna religionen, emedan ce fisna läran om fynd och nåd så motbjudande, BSåvidt vi förstå, innebär ett sådant påstående icke någon respekt för andras öfvertygelse; men en såden mots gelse i grundsats och egen handling är tyvärr ingen sällsynthet. Issändarens tel om hura man nu vill tdreaga ned Kristus till en blott menniska, och deremot upphöja syndiga menniskor till gudar, är, med förlof, lika oförståndigt, som hans sammanställning af Boström, Ljungberg, Solander, a, V. R., Huallin m. fl, är orättvis. Ingen af de nämnde så kallade Sprofeterne, så vidt vi känna dem, men åtminstone icke V. R., vill tneddragat Kristus, utan tvärlom, lika litet som. protestanten neddragert den heitiga jungfrun, när han söker anvisa henne den plats, som bibeln åt henne gifvit. Detta bar varit V. R:s samvetsgranna forsknings uppgift i fråga om Kristi person, och det är ett arbete, som är värdt något bättre än hån. — Men insändarens ord böra ej förundra oss. De äro blott upprepande af den jargon, som man städse hör från männen i kappa och krege, och hvilken jargon just är så innerligen obebeglig, då den utgör föreningen af okunnighet och hånful. bitterhet. Det är sådana ord, hvilka tillika innebära ett förnetanrde af den fria forskningens rätt, som vi kalla obskurantism, men ingelunda kalla vi så Kristi lära, tåsom insändaren uppgifver. Eller kan insänderen verkligen med något bevis styrka, att någon af dessa utaf bonom förkättrade Sapplysniogens målsmän? kallat Kristi lära obssurantism? Vi uppfordra honom att afgifva ett eådabt bevis af någon giltighet, eller ock att återtaga sitt förhastade påstående. os ; ; Vi vilja ,ej följa insändaren in på hans förmodan rörande det nya predikosätt, som skulle ådraga. presterna bifall af tidningsskrifvarne, men. vi vilja fästa hans upp märksamwhet vid en liten omständighet, som han måbända förbisett, nemligen att tidningarne hafva ännu aldrig inlåtit sig i omdömen öfver de i kyrkorna hållna predikninger. De hafva hört kyrkorna ljuda ef förbennelserop Jörende just ce årigter de sjelfva vågst utala (nuturligtvis förvridna och vanställda); de hafva hört allmänheten vid sina själars frid och salghet varnas för att taga en tidning i hand; de hafva funnit sig tiooch hundrafulit hemfelina till de djupaste afgrunder — men de hafva aldrig upptagt en enda sådan. predikan till motkritik. bjelfva öppnande sina spalter förinsändare, som bekämpa redaktioneis. åsigt:r. ja anfalla dem med ganska ohemula tillvitelser, halva de ej blott icke sökt möta de presterliga utgjutelserna på deras forum (något som oss i öfrigt ej är möjligt), utan bafva icke ens bemött dem i sina blud. Vi tro sålunda icke att presternes prodikosätt bar mycket med denna sak att göra, oeh äro fulit förvissade att en prest, som predikude i den anda insändaren förutsätter, men som på :vmma gång vore en högfärdig och ! DD w cfördragsam herre, ekulle lika mycket afl tidningarre ogidas, eom de hvilka hafva ett liknande sinnelag, med ett annat eller s. k. Srenlärigtt predikesätt. gra personliga anfall på presterna känna vi ej till, emedan vi cj taga kännedom om de blad, deri sådana påstås fört komma. Att en representants namn an! när ett bans yttrande kriticeras, lärer väl j kunna kallas personligt anfall, enär dermed menas hvad som rörer personers. enskilda Mif. Vi tro således att den ärade insändaren bä låtit äter narra sig af den der jargonen. Hvad elutligen angår bondeståadets yttrande, så köra vi ej till dem, som finna behag i sådana hätska utojutelser, men vi hafva sctt deri ett betydelsefullt tidens tecken, som. borde för presterna utgöra en varning, unde; det mänga af dem pu tyckas snarere bjuda trots emot allt, som skulle återstälia presterskepet på en god fot med folket. Lycklgtvis finnas äfven många andrå, som tänka och bandla annorlunda, och det är deras försonande mellankomst, som förebygger eller åtminstone fördröjer den I fullständigare brytningen.?