Aftonbladet – 10 januari 1863, sida 4

EBELANDADE ÄMNEN — Fisk såsom närlogsmodel. I Revue des deux mondes har J. J. Vaude ur statsekonomisk synpunkt lemnat en intressant, populär, naturvetenskaplig afhandling om färskvattenfisk. Hr Vaude utgår isynnerhet från franska förhållanden, men i många hänseenden äro de upplysningar författaren meddelar äfven af stor vigt för oss nordboer. En punkt iafhandlingen har ett så omedelbart intresse för alla, hvilka någonsin af böjelse eller nödvändighet komma att äta fisk, att vi deraf vilja göra ett utdrag till noga öfvervägande för fiskare. fiskhandlare restauratörer och husmödrar. Det är nemligen hvad författaren säger om det stora inflytande, som fiskens dödssätt har på dess kötts beskaffenhet både såsom närande och välsmakande. Det ir hvarje husmoder bekant, att den döda fisken lemnar en mindre god föda än den lefvande. Men författaren stannar icke härvid; han påstår, t till och med den fisk, som man erhåller i Jefande tillstånd, kan hafva förlorat betydligt både i smak och såsom näringsmedel, om den antingen har varit för länge öfver vattnet elleri detta ängt för länge på kroken eller tumlat om inätet. Den bästa och mest välsmakande näring lemnar efter hans öfvertygelse den fisk, som i mma ögonblick den nappat på kroken eller gått i nätet upptages, dödas med knifven samt befrias från blodet och inelfvorna. En lång, smärtsam dö lskamp, sådan som qväfningen ilatten, förderfvar fiskens kött, hvilket aledes lider genom att icke så snart som möjligt befrias från blodet och inelfvorna, enär dessa beståndsdelar mycket hastigt börja upplösas och då meddela denna ogynsamma förändring till köttet. Till stöd för sin lära åberopar författaren analogien med vildt, såsom hjortar, vildsvin och harar, hvilkas kött förderfvas om djuret underkastas en lång dö iskamp — han kunde hafva tillagt, att Liebig i sina kemiska bref4 till och med anför exempel på, att det under sådana omigheter har verkat säsom ett dödande gift 3 dem, som förtärt deraf samt det faktum, t fisken i England och Hollönd är vida mer ilsmakande än i Frankrike, oaktadt alla vilkor äro lika med undantag af att man ide förra nderna dödar fisken genast vid dess upptaganur vattnet. Denna skilnad sträcker sig äfven till sillen, oaktadt denna icke har någon lödskamp, utan ögonblickligen qväfves, såsnart len kommit upp ut vattnet; hvad som har gift den holländska sillen dess allmänt erkända vigt är den omständighet, att den holländj saren ögonblickligen skär upp sillen och ittager inelfvorna, medan detta arbete i Frankike företages först på aftonen. Slutligen åbeopar sig författaren på den berömde fysiologen laude Bernard, som upplyser, att köttet i djuets lefvande tillstånd innehåller ett egendomligt imne, som förefinnes i rikligare m isamma nån som djuret är kraftigt och välfödt; under