Aftonbladet – 8 januari 1863, sida 3

nad kastat öfverspende blickar på vackra flickor, och nu lärer det väl vara alltför sent för mig att se med strängbet på dem. Jag är sju och sjuttio, eller åtta och sjuttio år — jag minnes ej rätt hvilketdera. Jag är bara ett gammalt odugligt skrof med pumparne i olag, och dödens sjöar bryta in öfver mig allt mer och mer. Ingen större syndare än jag är tillfinnandes i dessa trakter — Phomas Nagler, skoflickaren, ensam undantagandes; och han är värre än jag; för se, han är den yngsta af oss båda och borde då veta bättre. Men slutet på det här låvga talet är nu emellertid, au jag skall stiga ned i min graf med en öfverseende blick på vackra Hickor. Desto större skam för mig, du unga Isebel — desto större skam för mig. Veteranens sjelfrådiga ögon började åter le emot baus vilja, under det han i dessa ordalag alslutade sitt tal — den sista reserven af stränghet i hans ansigte drog sig vanmäktigt tillbaka inom skrynklorna kring hans mun. Magdalen närmade sig å!er och ville tala. Högtidligen vinkade han dock åt henne med handen, alt hon åter skulle aflägsna sig. (Ingen lättfärdighet, jag ber! aade pömle Mazey. Jag är dålig nog, det förutan, Det är min plgt att aflemna rapport om saken til bars nåd, amiralen, och det skall äfven ske. Men om du skulle bafva lust alt rymma huset innan inbrottet blir rapporteradi och ransakningen tar sin början, så ämnar jag vanära mig sjelf genom att låta dig fara åin kos. et är torgdag i Ozssory, och om en fjerdedels timma fur Dawkes ditöfver. Ber jag honom derom, så tor han dig med sig. Jeg vet nog min pligt — min pligt vore. att låsa in dig och hellre se Dawkes fördömd, än att låta ho