Aftonbladet – 8 januari 1863, sida 3

första feber hade under den förflutna tiden öfvergått till en saktmodig, botfärdig känslosamhet. Hvar gång han hemtade andan hördes ett dämpadt brummande, och han runkade oupphörligt på sitt vördnadevärda hufvud vid tanken på sina förseelser. ilor är det med dig nu, du unga landthaj i kjolar?4 frågade veteranen. Har ditt samvete varit lugnt nog för att tillåta dig sofva? Jog har ej sofvitX, sade Magdalen och drog sig tillbaka, oviss om hvad han ämnade företaga sig. Jag kan ej erinra mig någonting af hvad som hände sedan NN stängde udörren, jag trir alt jeg har varit afsvimmad. Skräm mig ej nu igen, mr Mazey! Jag känner mig så eländig och sjuk. Hvad vill ni? tHvad jag vill, jo jag vill säga dig någonting rät bekli , svarade gamle Mazey med orubbligt högtidlig ton. Under en hel timma eller ännu mera har det legat mig på sinuct att komma hit in och säga rent ut hur saken förhåller sig. Gif uu noga akt på mina ord, unga qvinna. Jag ämnar begå en vanärande handling. Megdalen drog sig vllt mer och mer tillbaka och såg på honom under stigande Oro, l tJag känner min pligt emot hans : amiralen4, fortfor gamle Mazey och vinkade med en bedröflig min åt det håll der hans herres rum låg. Men jag må bjuda till hur mycket som helst, eå kan jag ändå inte. förmå mig att vittna emot dig, din unga slyna. Jag tyckte om din skapnad — synnerligen omkring lifvet — straxt när du kom hit i huset, och jag kan inte hjelpa att jag gör så ännu, fastän du har begått inbrottssiöld och är sned och vanskaplig som synden, Jag har under hela min le