Aftonbladet – 7 januari 1863, sida 3

som ännu bättre uppfyller ändamålet. Till dessa föreningars hufvudkaraktor hör frivilligheten. Det är denna, som utgör deras ursprung, likasom deras styrka. Utan denna skulle de snart förtvina. Det hörer till menniskans natur, att då hon gör stora ; uppoffringar, vill hon hafva den frivillighetens tillfredsställelse, som vidgar sjelfsänslan och just utgör den dragningskraft, som kallar så många att ställa sig der ordet frit värfvar. Men derför kan icke heller understöd af statsmedel härifrågakomma. Staten kunde icke gifva föreningarne ett sådant understöd utan att rubba deras grundvalar. Framför allt kunde icke staten genom sina medel upprätthålla en väpnad styrka, som ej under alla förhållanden stode till dess fullkomliga förfogand2 Man kunde säga, att för sjefva ändamålet, så vidt detta alser en väpnad förstärkning under krig, frivilligheten är en svaghet, emedan den ej lemnar någon säker borgen att alla vid kallelse inställa sig. Men då en landstorm finnes, inom hvilken naturligtvis de allra flestes ålder ekal!l infalla, så häfves alldeles denna olägenhet. Dylika föreningar hafva nyligen i vårt land uppstätt, isynnerheti städerna, der också, al begripligt skäl, i följd .f sammanboendet de haft lältare att uppväxa och fortfarande vidgas. Den kungörelse, den 8 Mars 1861 stadgade de vilkor, under hvilka dylika föreningar kunde erkännas gåsom hidragande till landets försvar, innefattar tvilvelsuten de riktiga grunder, som förvissa dem både om sjelfständighet, lif och att göra medborgerligt gagn. Dessa grunder äro vemligen Föreningarnes rätt att bestämma det område af stad, härad eller socken, inom hvilket de vilja verka. Skyldigheten att inom detta område vid krigsuppbåd tjenstgöra. Rätt att välja befäl. Konungens rätt aitutse öfverbefälhafvare. Skyldighet att vid tjenstgöring stå under krigslag. Man har hört klander å inskränkningen till ett visst område. Men detta utan akäl. Att begära mera vore ganska obilligt, enär man äfven af en landstorm icke kan fordra, att den lemnar sin landsort. Valrätt till befäl bör ej heller förnekas, emedan det är begripligt, att på denna rätt ett stort värde skall sättas. Men möjligen skall denna blifva farlig för den enighet, som inom en dylik förening bör råda, och genom valstrider underhålla oro inom kompanierna. Sådant kan ej förekommas, utan att föreningarne sjelfva hafva den klokheten att åt sin öfverbefälhafvare afstå em för deras bestånd vådlig rätt. Då landstorm en gång kommeratt genom lag bestämmas, då torde dessa föreningars allra flesta medlemmars ålder infalla inom beväringen eller inom landstormen. Den nuvarande frivilligheten komme då endast att under fred ega rum, till beredelse af all den vapenskicklighet, hvartill nationalkänslan manar, men med kriget förbindelse till tjenst inträda. Detärju också det rätta. Detta komme att väsentligen förenkla frågorna om organisation, befäl, tjensteåligsenden m,. m., hvilket allt skulle ordnas genom en af konung och ständer fastställd lag, inom hvars gränser dylika önskvär da föreningar hade att fritt efter sjelfantagna stadgar röra sig. Inom landstormen blefve skjutgillenas och vapenföreningarnes medlemmar den naturliga sjelfskrifna stammen eller kärnan, som kunde till sjelfva landstormen sainolikt aflemna fullt tillräckligt antal befäl och underbefäl, bvaribland möjligen många afskedade officerare, och verka en sammanhållighet, som visserligen icke vore en danad krigshärs, men likväl den enda, som itrupps frånvaro vore för en landstorm möjlig, men icke tänkbar utan de medel ofvan nämnts. Vore deremot trupper till kends, behöfver ej föreskrifvas att landstor ejelft. all den vppmuntran och alla de lättn: för sin verksamhet, som deras uppoffring förtjena och som vittnade om det värde, som på dem sältes. Men ett offentligt och jå stort sätt synligt samband fordrades emellan hvad i det föregående blifvit föreslaget för ungdomens krigiska uppfostran, och här för mannaålderns erinran om sin vapenpligt samt för bådas anknytning vid det borgerliga, som härer oss och som vi äro kallade att skydda. Man har föreställt sig, alt om de tjenstfria beväringsklassernas och till en del äfven landstormens årliga mönstringar inom bvarje ort sommanlöle med skjutgillenas prisskjutning, med en vapenöfnings större uppvisning samt med uppvisning af skolbar1ens gymnastik och vapenöfning — om allt letta satles i samtid med slöjdutställningar, profplöjningar, belöningar för odlingsflit, för rogen tjenst, för vacker afvel med flera dy. ika belöningar, hvilka af sig sjelfva skulle värtill sluta sig — så skulle verkliga folkfester häraf uppstå, i närvaro af hela den högtidsklädda allmänheten och aflänets höfding; fester, der vår tids vackraste borgerliga sträfvanden i alla riktningar kunde möas, der krigaren och medborgaren sammanmulto, der krigareanda och kommumalanda amgingo till fosterländsk anda, hvilket al!t cke skulle blifva utan förädlande inflytelse vå fredens yrken och ega lifvande verkan ill allmän medborgerlig krigsbildning. SAOUEEEONT ST REPARTNDVETET RIKSDAG DAGENS PLENA. Rigderskapet och Adeln. ns plenum hafva följande motioner va-: RN To genom hvilken K. M:t och) en skulle sluta sig till dem, : såsom till sin bästa stam; sådant gjorde sig i: Dylika föreningar borde således åtnjuta mm må FR ka i RO FN EA VA -n fer kv r n