Aftonbladet – 7 januari 1863, sida 3

TUI UTIVETHILELDUTISUVIUTITR Mera tillfälle beredt till kostnadsfri undervisning i gymnastik och allt slags fäktning; Tillfälle till skjutöfningar. 2. För tillvägabringande ef här föreslagna gymnaslik-undervisning. Domkapitlets åiäggande att tillse det folkskolestadgans föreskrift om seminarie-elevernes undervisning i gymnastik ovilkorligen efterlefves; att undervisningen vidgas till det mått, att eleverne kunna undervisa så väl häruti som ati enkel vapenföring. I Gymnastiska centralinstitutets fullständiga ombildning i afseende på styrelse, lärarekrafter och undervisning samt erforderliga nybygnaders verkställande, allt i syfte att anskaffa tillräckligt antal skicklige gymnastiklärare. Ett större antal officeraresemottagande vid gymnastiska centralinstitutet än hittills skett. Sedan i det föregående de grunder blifvit angifna, efter hvilka man trott, att gymnastik och dermed förbundna vapenöfningar borde i alla landets skolor bedrifvas, såsom omfattande så väl en medborgerlig fysisk uppfostran i allmänhet, som derjemte en förbindelse till det slags kri-sbildning, som . vore önsklig att hos alla medborgareklasser funnes, och på hvars grundläggning under : uppfostringsåren den största vigt bör läggas — återstår att tillse om några åtgärder , kunna vidtagas, för att efter skolåren hälla hos folket tanken frisk på fäderneslandets behof af samtlige sina söners medverkan till försvaret. Snart efter skolåren infalla beväringsåren. Under deras öfaingar undervisas ynglingen i en soldats alla pligter, af hvilka vapenfärdigheten endast utgör en del. Han ser här inför sina ögon det militära lifvet, ordnadt af befäl, semmanhållet af disciplinens starka band. Han utträder derifrån med något begrepp om militärisk anda, med känsla af krigsmannens ställning, med någon kännedom om hans kall. Men efter de få års korta öfningar, hvartill dessa, i följd af de stora kostnaderna, måste inskränkas, försvinaa alla anledningar att vända tankarne åt militära firen 1. I Huru skola dessa qvarhållas? Huru skall , fäderneslandets försvar, äfven efter fullgjord vapenpligt, blifva medborgarens tanke? Huru skall det önskvärda syftet vinnas, att städse förbinda honom med krigaren; att erinra denne att han är till för medborgarens skull, att erinra medborgaren alt han i krigaren har sin målsman i striden, som han sjelf mäste följa, om behofvet fordrar; att städsa erinra båda om, att deras intressen äro gemensamma, att intet enda finaes för den ene, som är alldeles främmande för den andre; och att de aldrig kunna åtskiljas, utan att genom en sådan slitning lemna ett öppet sår i statens sida? Huru skall detta vigtiga och vackra samband vårdas? ; Afven här finnas moraliska medel, tillhörande ett annat område, och det är att önska att dessa å båda sidor aldrig må förbises. Men finnas några yttre medel eller inrättningar, hvilka ditåt syfta? . Komittn, som, ur synpunkten att ett ortförsvar genom lefvande stridskraf er, under statens ledning, vore den vigtigaste af alla kommunalangelägenheter, besiutit föreslå en landstorm, vidtagande der beväringsåren sluj ta, med åliggande att värna sin ort, men icke förpligtad att lemna dess stridsområde,! har icke att nu yttra sig om dennes militära mrättning, som tillhör ett annat betänkande, men vill här endast anföra hvad som kan! höra till nu behandlade ämnen. Då en landstorm i anseende till öfningarnes kostnad svårligen under fred kunde sammandragas, så komme den, på samma sält som de öfningsfria beväringsklasserna, att då stå på papperet och att under fred icke gilva något tecken till lif, i fall icke inom densamma något sådant kunde upp-! sökas. i Den historiska erfarenheten her ifrån flera land att åberopa den gagnande inflytelsen af frivilligt ordnade skjutgiten, då de utväxa till den allmännelighet att de få nationlig betydelse. Under fred hafva de genom prisskjutningar, hvilka antagit arten af fester, lifvat nationalkänslan och under krig hafva ifrån dem skickliga skyttar, i medvetande af sin vapenkunnighet, inträdt i armtn och genom detta efterdöme gifvit en medborgerlig väckelse till deltagande i kriget. I sjelfva verket utgöra sådana skjutgillen en gemensam mark, der medborgaren och krigaren sammanträffa, der vår tids främsta krigsvapen hvilar i bådas hand och der det krigiska hufvudsyftet är uppenbart. i Inrättandet öfver hela landet af dylika skjutgillen vore således synnerligen värdt uppmuntran. Särdeles lifgifvande för dessa skjutgillen är då de utbilda sig till föreningar äfven för andra vapenöfningars utförande, De er