Aftonbladet – 3 januari 1863, sida 2

Prins Alberts nyligen utgifna tal och bref, Den samling af tel, bref och handlingar, författade af prins Albert, hvarappå vi få fästa våra läsares uppmärksamhet är i mer än ett afseende lärorik och belysande den engelska styrelsens förhållanden. Af deutdrag vi här meddela, finner man till en del förklaringen öfver möjligheten af att i en qvinnas hand kan läggas högsta ledningen af millioners öden, och att sådant icke alle nast kan gå an utan äfven gå förträffligt. Den lugna, fasta hållning prinsen förstod intaga på en plate, så ömflålig, så egen i sitt slag, för att ej säga onaturlig, är en i historien nästan ensam stående företeelse, och berättigar honom till ett utmärkt rum bland vår tids statsmän. Den 14 December, årsdagen af prins Alberts död har i London enligt drottningens önskan och med hennes sonktion utkommit en bok, egnad att i viss mån belysa historien om drottning Victorias regering. Skritten utgör en samling af alla de tal, som hennes främste private rådgifvare och fadern till Englands kommande konungar af den nuvarande dynastien offentligen hållit. Man finner dessutom i denna bok någonting mer än dessa tal, hvilka allmänheten mer eller mindre i sitt minue bevarat. Drottningen har nermligen begagnat detta tillfälle för att låta komma till allmänhetens kännedom den brefvexling, som egde rum 1850 då man förmodade prins Albert vara i begrepp alt öfvertaga högsta befälct öfver brittiska armån. Bland de här offentliggjorda handlingar finner man nemligen en af prinsens hand uppsatt promemoria, hvaraf synes att det vid detta tillfälle var han sjelf, som satte sig emot de önskningar, som uttrycktes af hertigen af Wellington, hvilken envist påyrkade, att prinsen skulle emottaga delta embete, Då prins Albert invände, att han icke trodde sig ega nog militärisk skicklighet för att kunna sköta elt så vigtigt kall, svarade hetigen af Wellington, att man förmådde mycket med god vilja. Den frejdade krigaren var då 80 år gammal, och påpekade under sina samtal med prinsen nödvändigheten att blicka in i framtiden. Jag känner mig väl ännu, sade han, frisk och stark, men jag kan ej hålla ut i evighet. Min tanke är, att armön bör kommenderas af suveränen, och jag har alltid sökt i praxis tillämpa denna princip sålunda, alt jag samvetsgrannt underställt drottningen alla de ärender, som tillhöra min embetsbefaitning. Men för den tid, då jag gått bort ser jag ingen aunan utväg att upprätthålla samma vilkor för ordning soch säkerhet än att uppdraga högsta armåbefälet åt drottningens gemål4. Prinsen ådagalade i sitt svar nödvändigheten för honom att förblifva främmande för oöromål, som skulle för honom boritaga en dyrbar tid, som måste egnas åtandra pligter. Drottningen kunde i sin egenskap af qvinna icke alllid personligen fullgöra de skyldigheter, hvilka ålågo henne såsom suverän. Ej heller kunde hon i likhet med sina företrädare antaga en handsekreterare. Det tillkom prinsen att fullgöra sitt kall. Drottningen förklarade under ett samtal, som hon hade med hertigen, att prinsen redan nu arbetade vida mer än hon önskade och hans helsa tillät. Denna sista anmärkning syntes göra intryck på hertigen af Wellington. Drottningens farhåga, att prin sen blottställde sin helsa genom för mycket arbete tilltog under de följande åren: År OLA eo RON RETURER ER RAKET AAGE MERATA DT SSV SEPT