Aftonbladet – 30 december 1863, sida 2

STOCKHOLM den 30 Bec. Förslaget till reorganisation af norska armån. ; De berättigade anmärkningar, som på sed. naste tiden från svensk sida blifvit gjorda emot det norska försvarsväsendets ordnande och i afseende på den andel, som Norge till följd deraf kan taga i det unionella försvaret, ba börjat framkalla åtskilliga planer till -en reorganisation af det norska landt. försvaret. Morgenbladet redogör för dessa planer uti en längre artikel, af hvilken vi meddela följande sammanurag: I Det kan icke nekas att vårt försvarsverk hittills icke har funnit mycket intresse hos allmänheten. Är 1814 egde Norge en i för. hållande till landets krafter mycket talrik här. Med en befolkning aficke Fullt 900,000 menniskor hade vi en liniearmå aficke min. dre än 24,000 man med 10 till 12 års tjen. stetid och en organisation, som var pröivad under lång tid och hade visat att den kunde utstå allvarsamma prof. Efter föreningen bemödade sig Carl Johan och Sverge at! få denna armå minskad i antal och försvagad i sammansättning. De svenska kommissarier, som underhandlade med det extraordinarie storthinget, föreslogo till och med att stadgandet i grundlagens 109, an gående allmänna beväringspligten, skulle innehålla det tillägget, att denna pligt skulle upphöra för en hvar så snart han uppnått 25tte året. Derest detta tillägg hade blifvit infördt i grundlagen, skulle landet ha varit försvarslöst. Storthinget fann det också betänkligt, att det förbehöll den lagstiftande makten rätt att bestämma åldersgränsen för beväringspligten. Sedan föreningen var åstadkommen, täflade begge statsmakterna om att försvaga armån. Linietruppernas antal nedsattes till 12,000 man, tjenstetiden förkortades, den gamla pröfvade armå-organisationen tillintetgjordes i sin rot, det gamla landtvärnet upplöstes, officerspersonalen minskades och år 1822 inskränktes öfningstiden till det knappaste mätt. Nedsättningen i truppernas antal var visserligen så godt som e nödvändighet såväl för att sätta riket i stånd att med tillbörlig kraft arbeta på utvecklingen af sina öfriga institutioner, som för att i någon mån lätta den tunga börda, som beväringspligten lägger på näringarne; men att vid föreningen med en mäktigare granne man icke med den största jalousi upprätthöll sin armås styrka och brukbarhet visar huru stort förtroende man här i sitt hjerta hyste till både dynastien och brödrafolket. Etwt halft århundrades sedermera inhemtad erfarenhet har icke försvagat detta förtroende eller för öfrigt gifvit någon anledning att ångra armån: förminskning. Denna åtgärd bar inbringat landet en summa af besparingar i penningar och arbete, som varit af utomordentlig vigt för dess ekonomiska utveckling. Men å andra sidan begick man, åren 1816 och 1818, stora fel vid armåns ombildning, i det man i hög grad missförstod eller åsidosatte den militära och politiska nödvändigheten att skaffa den till antalet förminskade armån behörig tjensteduglighet. Våra militärer ha ofta klagat öfver försvarsväsendets försummande och flitigt skrifvit både afhandlingar och tidningsartiklar derom. Regeringen har tillsatt komiter, hvilkas betänkande vuxit till en hel litteratur; men få civila ha velat läsa den, och det har aldrig lyckats väcka sllmänhe tens intresse för en utveckling af försvarsväsendet på samma sätt som för näringarnes, kommunikationernas och undervisninsens befrämjande. Det enda militära, som den stora allmänheten hyst något intresse för, har varit frågan om beväringspligtens fördelning. :