Aftonbladet – 27 december 1862, sida 3

. ME a re ER RE NES TJ ull efterklagan i denna sak. Det enda man härvid med mycket skäl kan anmärka, är att ett sådant förslag icke redan fur längesedan blifvit härifrån gjordt. — — Följande memento till vårt politiska presterskap låna vi ut Nerikes Allahanda : Isoleradt, som presteståndet nu är, öfvergilvet af regering och de förr pålitliga vännerna i första ståndet, utan någon naturlig eller moralisk grund för sin tillvaro såsom stånd, ett mål för folkets ovilja och mångas begebbelse, en mumie, som underligt bryter af mot det lifliga, sträfsamma hvimlet, en horniykta i gesens, en stridsklubba i reffelgevärets tid, försatt i valet mellan afsägning och afsätlning — har svenska presteståndet inga angenäma dagar. Tager man dertill i betraktande, att det högvördiga prelatståndet icke väl lides ens af de svenska presterna i allmänhet, ef hvilka de yngre mestadels äro, till en viss grad åtminstone, genomträngce af den tids anda, i hvilken de uppväxt; att de aldrafleste prester, som nödgas bidraga till riksdagsombudens tarfliga aflönande, göra det med grämelse; att presteetändet svårligen kan för sig sjelft dölja, att det vid riksdagen gagnar staten föga eller intet och kyrkan ännu mindre, väpnande mot hennes sak kämpar, som framkallas just af det högvördiga ständets tillvaro och ätgöranden; — så mörknar utsigten ytterligare. Tilläggom, att siåudet söndrat sig mot sig sjellt; att äfven der bildat sig en tilltagande opposition, en minoritet, som måste utväxa och förvandlas till majoritet, om ej olyckor skola uppkomma — en handfull män, hvilka genom sjelfva presteståndets mörker skåda glimtar af sanningens ljus och ha mod att säga eina ståndsbröder, hvad de se och erfara att nemligen genom död går vägen till lifvet; att stillastående vatten ruttnar och sprider förbannelse; att pestemittan är afekydd, att frälsarens rike icke är af denna verlden; att folkens vilja ändrar lag och afsätt:r konungar; att franska bajonet ter i Rom och svenska presieståndets veto så sig till en tid; att ett murknadt träd ramar för en vindflägt; att den, som kullkastas, faller obeqvämare, än den, som lägger sig; alt man passar, då man är utan trumf; att pater Passaglia förmått 10.000 erkändt katolska prester att förklara sig mot det verldsliga påfvedön et, presteståndels princi,; att tulltaxan och banken hafva nindre anspråk på presteståndets medlemmar, än altaret och predikstolen; att den rätte herden icke lemnar hjorden vind för våg; att det är tark prestbrist; att fri hyrka i fri stat är bättre, än kyrka och stat hopkedjade så, att ingendera kan utbilda sig; att för stark snörning främjar blodslag; att det ej lönar sig attspjerna mot udden o0. 8. v. Vi påsiå icke, att någon af riksdagepresterna talat så här rent ut ur skägget; men mellan raderna märker man dock ofta fina pikar, som, vederbörligen sockrade, serveras de högvördiga, t. ex. vid judefrågans behandling i onsdags. Har presteståndet icke haft pröfningar nog? Folkets tålamod är förvisso nog pröfvadt. Vill ståndet nödvändigt, såsom en martyr, tömma malörtsbägaren till sjelfva dräggen, sätta en damm mot dens ström och sig sjelft uppe på dammen? Anej! Äfven ipresteständet tlinnas många kloka och välvillige män, som sätta kyrkans sak och fosterlandskärleken öfver sivu lilla jordiska välde. Med sanningen och rättvisan till varen skola desse vinna en skön seger öfver motståndet, rycka det med sig och, i hvad på dem beror, för i Sverge öppna en ljus och fridfull framtid. Från riksdagen, der presterna såsom stånd äro omöjliga, skola de dra a sig tillbaka till sina rätta värf och på kyrkomöten rådslå om kyrkliga frågor.. Efter sorg ska!l komma glädje. Prelaterna blifva prester; Luthers anda gjuter sig öfver Sverge, och detta förr frejdade rike går att återintaga en plats bland länder, som följa sin tid. Herrliga framtidshägring ! NORGE.