Aftonbladet – 19 december 1862, sida 6

märker hohöm år blott det sällsynta och ärofulla fenomenet, hvilket dock icke är exempellöst, att anden blir den segrande. Den strid vi bevittna är icke -— såsom t. ex. hos Racines hjeltar, eller hos Vietor Hugos egna förut — konflikten mellan en passion och en annan passion, naturen emot naturen; det är som i Corneilles tragedier, antagonismen mellan passionen och pligten, mellam rättsbegreppet och blodet, mellan naturen och friheten. Dramen Les Misgrables påminner om Polyeucte, kanske är han till och med krisiligare, innebärande en mindre koastmässig, mindre skrytsam, men innerligaäre och verkligare kristendom. Polyeucte bekänser sig till frälsaren genom att afbryta de hedniska festerna. Valjeau bevisar sina röder silt det goda han kan och finner, ven han, utan att påskynda martyrskapets katastrof, tillfälle att dö för sanningen. Mellan naturen och friheten, som är kärleken, ställer sig samhällsordningen, den mnenskliga laglydnaden, tänkandet. Sammanslötningar äro alltid möjliga mellan den ekrifna lagens blinda rTegelräthet och den högsta maktens gudomliga lag, som icke är mindre absolut, derföre att hon endast kan bestämma målet, leda afsigten. Uti den föreställging vi göra oss orm sammanhanget mellan religionen och staten börjar denna sanning att gry, men principmenniskor i allmänhet märka icke alltid principens hela utsträckning, emedan de alltför ofta föreställa sig den gudomliga ordningen lik en i vissa paragrafer uppställd lagstadga, utan ätt kunna genomtränga den fullkomliga enheten deri. Dåtom oss derföre icke döma öfver hvarken biscop Myriels eller syster Simplicias lögn. Utan att helt och hållet gå in på mären Madeleines åsigter, utan attsammanblanda de högre pligterna med olycksödet, måste vi dock medgifva att man icke kan begära det en mor skall låta sitt barn dö af hunger, äfven då dess lif är långt ifrån att vara värdt hvad det kostar, äfven då allt tyckes antyda att döden skulle vara en befrielse för detsamma. Snarare må vi beundra våra olyckors outredbara sammanhavg och erkänna att menskligheten är solidarisk uti synden som uti vedermödan. I konflikterna mellan moralens bud och naturens lag äro smärtan och medlidandet tilifyllest, uti konflikterna mellan borgerlig och gudomlig ordning måste man utan tvekan taga päårti för den sednare. Men sysslandet med biomständigheterna har kommit arbetaren att förspilla en del af de verkningar man kunde vänta af denna väldiga och upphöjda kontrast. Han har sträfvat till tvenne mål på en gång, tvenne mål af olika värde, ehuru förträffliga båda i och för sig, och omsorgen för det ena har komprometterat det andra. Såsom poet här han velat förkroppsliga en. moralisk tanke; såsom filantrop här han velat förorda en social förbättring. Men han har icke låtit barmhertigheten framstå i motsats till den abstrakta rättvisen i dennas sanning ochrelativa storhet, hvilket skulle hafva gjort företaget ännu djerfvare och mera upprörande, men verket på samma gång mera storartadt; han har tagit den abstrakta rättvisan efter bokstafven, i hennes öfverdrift, hennes missbråk. Om han också härigenom förminskat skandalen, så har han deremot fördunklat sin snilleskapelses eviga moralitet. Han förefaller nu som vil:e han anklaga de borgerliga insiilulionerna, uten alt riktigt veta hvad han deri ville förändra, och hans snart frånträdda yrkande är grundadt på en karrikatyr. Fem års galerstraff för elt bröd är föga sannolikt, äfven 1796, iag vill likväl icke säga att det är omöjligt; men skulle verket varit mindre skön, om hjeltens första förseelse varit större? Det tror jag icke. Och hvad som är lagligen och formligen omöjligt det är fullföljandet af ett brottmål, upp taget till laga behandling efter sju års förlopp, rörande den lumpna stölden af ett 40sous-stycke. Det är icke troligt att domi stolen för en sådan bagatell skulle hafva jantastat en man sådun som hr Madeleine, jefter den högtidliga scen som på ett så lyIsande sätt ådagalade renheten i hans karakiter och uppriktigheten i hans förbättring. i Dessutom hade Valjean aldrig kunnat dömas utan ny rättegång, han skulle då hafva åberopat silt moraliska tillstånd då stölden begicks, sina bemödanden att sedan få återI ställa det stulna, och som hans tillförlitlighet efter angifvelsescenen i Arras icke kunde betviflas, hade det blifvit såväl samhällsordningens eget intresse, som ock en moralisk nödvändighet att frikänna Valjean. Det samhälte, mot hvilket vår omvände jsyndare kämpar för sin tillvaro, är således iicke det samhälle vi känna, utan etthoplani tiseradt samhälle. Händelsen hvilar på en omöjlighet och delta är en ledsam omständighet, poetiskt såväl fom moraliskt. Icke såsom ville vi blindt försvara den bestående AE Vi äro de första att q medgifva huru murken och felsktig den i många fell är; huru ofta en obetydlig förseelse kan draga efter sig den grymmaste och orimligaste förföljelse å lagens sida. Men om de i Les Miserables uppställda orsakerna hade varit mindre mikroskopiska, tro vi att verket skulle hafva vunnit betydligt derpå. 7 ÅR I KE