Aftonbladet – 19 december 1862, sida 6

trodde dem ltöreställa konungen och drottningen af Sverge och Norge, (Forts.) Victor Hugos Les Misörablos?. I Om detta märkvärdiga arbete, som nu 1 flera öfversättningar är fullständigt tiligängligt i bokhandeln äfven hos oss, yttrar en fransk kritiker bland annat: Grundianken i Les Miscrables är sjellva kristendomens id: nåden segrande öfver lagen, ångern väckt af barmhertigheten och ledande till försakelser, menniskan triumferande öfver silt eget hjerta, drifven af tacksamhetens makt. Vid den lifvets lampa, som flammar klart ur sjelfva griftens dunkel, hur biskop Myriele själ blifvit tänd. Som han sjelf rönt Db rmhertighet, blir han barmhertig. Han; men: niskokärleks lefvande kraft omskapar en olycklig brottslings hjerta, dittills uppfylåt af hat till Gud och menniskor. Denne brottsling (Valjean) erfar i sin ordning barmhertighetens välde och blir genom en förfärlig kris sjelf en inkarnation af barmheriighet. Två gånger ryckt undan bagnons fasor af en biskops osanning och en barmhertighetssysters osanning, försakar han sin andel at jordisk lycka, den blygsamma andelen af en lycka, som han sjelf skapat, hellre än han begagnar sig af det skydd, som en till fälig förvexling och ett lånadt namn erbjuda. Han gifver sitt lif för sanningen och dör, tryckande krucifixet till sitt bröst. Det är således framför allt kärleken, den hängifna kärleken! Näst efter kärleken kommer lagen; näst efter lagen kommer sällheten, fördelen, naturen, konsten, skönheten, själen och känslorna. I denna ordning, denna anda utvecklar sig det kolossala poemet, och författaren tyckes sjelf hafva menat det sä. Han skrifver för att röra, han mälar för att besegra, han underordnar kon sten för nyttan, d. v. s. för barmhertigheten, och detta profanerande af konsten, att taga henne såsom medel i stället för såsom mål, kan, ehuru i regeln förkastligt, dock för detta utomordentliga fall och i hans mästarehand kanhända nästan böra anses såsom en upphöjelse. Såsom läsare hänföres jag, såsom kritiker förkrossas jag af detta förunderliga verk. Det menskliga, det gudomliga strålar derur i förbländande glans, men jag erfar nästan en känsla ef bitterhet vid att se huru författaren tillika liksom bemödet sig att dela sönder detta sköna verk, att förminska idens storhet, och jag känner med bedröfvelse sorkasmen spira upp inom mig, midt i känslan af den varmaste broderlighet. Emellertid kan det icke förnekas att romanen Les Miserables framstår såsom en stor och skön företeelse, såsom den märkligaste i vår tids skönlitteratur. Det är icke en vanlig konstnärsnyck, som fört Nötre Dame de Paris författare tillsanningens källa. Det finnes saker, inför hvilka ipgen får qvarstå likgiltig, icke ens den, som smickrar sig med att kunna det. Man: måste hata eller älska dem. , Evangelium hör till dessa. Och denna kärlex eller detta hat äro lika lärorika. Jag kan icke afhålla mig från den tron, att Victor Hugo i själ och hjerta är varm för kristendomen, Åtmin stone är det tydligt att bangs ideal förändrats. Jörebråelsen att han illa skilt mellan godt och ondt skulie icke vara fullt rättvis, men 5 hans tidigare skrifter tyees det goda och det onda hutvudsakligast endast förete vissa naturliga olikheter. För honom likasom för vissa engelska moralister, som lästes I mycket under förra seklet, var det onda representeradt af sjelfviskhetens och grymhetens lidelser, det goda åter af oegennyttiga lidelser, såsom moderskärlek.n i dess mera instinktlika yttringar o. s. v. Känslornas moraliska halt tycktes i artistens själ för vexlas med den kraft att röra som låg hos dem. Det goda och det onda blefvo likasom två naturliga hufvudämnen, hvilkas sammanblandande i olika doser frambringade individernas olikhet. Det moraliska värdet berodde således på de ädlare böjelsernas öfvervigt. Men Les Miserables äro uppfattade enligt en helt annan tankeriktning. Författaren följer der icke längre det naturligt skönas ideal. Han söker det gannt sköna : — V— —— ——— ————Z — X XHX — Q ee SA TR TR a rg nr rn CEC Ce TEE Ta nr, över naturen uti segern öfver naturen. Han har förstått friheten, han har igenkänt den plats sam tillkommer henne, ja, ännu mer, ätt döma efter det han säger om och det han gör af bönen, tyckes han skönja något som står öfver sjelfva friheten. Hjelten i, poemet, Jean Valjean, är en menniska som ni och jag, han har sina intressen, han förstår dessa, han vet också att försvara dem. Passiorernas och instinkternas lif: naturen är icke död i honom, tvertom är hon ganska mäktig, men hon lyder. Valjean fasar för att återvända till bagnon och han angifver sig sjelf, han är svartsjuk på Marius och han räddar honom, han skulle kunna vara lycklig hvs sin fosterdotter och han lemnar henne. Valjean är vår broder, vi finna hos honom denna tvåfald (dualism), dessa slitningar, som utgöra vårt slägtes högsta värde. Han är menniska, ty det finnes två menniskor i hanpm Det sam nt