Aftonbladet – 19 december 1862, sida 2

ndt, men det civila äkterskapet hade icke medört åsigten om vigselns obehöflighet, icke eller yskå stater der det vore antaget, i Holland er Skottland. Detta beror af den religiösa inslan hos folket. Der rätt och sedlighet äro betryggade, der är samvällets intresse bevaradt, och den grund lagd warpå religionen hvilar, och hvarifrån den spriler sina välgörande strålar till alla samhällets orhållanden. Vigseln såsom religionens helgelse t äktenskapet är i dessa länder ansedd lika nödrändig som hos oss. De i detalj gående anmärkningarne vore af öga vigt. Meningen med civiläktenskap vore tt inför en embetsman som egde konstatera fakta, konstatera det faktum, att ett äktenskapsaftal fore ti dt. till vore en administratif emvetsman behörig, ej domaren som skall bedöma öljderna af detta faktum, och således ej sjelf r konstatera det; presten, då han utfärdar vingen, handlar ej såsom prest, utan såsom den :mbetsman, som skall föra kyrkoboken. Lysingen är ett civilt kungörande för att Destämma tid för anförande ar jär, icke cn kyrklig ktus, och den omständighet att, efter lysninsen aftalet endast genom skiljobref kan upplöas, ger lika litet åt lysningen en religiös kaakter som lagens stadgande, den häfd i fistom som ocksä erfordrar konsistorii åtgärd, ger en sådan karakter åt detia förhållande. Hr Lagergren ansåg äfven den kongl. propoionen vara en oundviklig konseqvens at förra ksdagens beslut i religionsfrihetsfrågan. Hade r sex år sedan i ett annat ständ talat emot religionsfriheten och skulle äfven nu yrkat afslag å propositionen, om ej omständigheterna vore nörlunda. Då saken nu så förhåller sig, vore han å kyrkans vägnar tacksam mot justitiestatsministern, som icke vela ålägga prestema vigsel vid dylika blandade äktenskap, men anhöll alt man äfven i så måtto ville gå presterskapets önskningar till mötes att det befriades från lysningen. Mot justitiestatsministern ansåg han visserligen denna vara en början till äktenskapet och således äfven egande en religiös betydelse, till stöd för hvilken åsigt han kunde åberopa handboken, men då man nu förklarat att den är af rent civil natur, hvarföre icke äfven hänv.sa den till civila myndigheter. Skulle: han lja sin enskilda öfsertygelse, ville han till förrättningehs utförande föreslå domaren, men hela detta ämne vore, om icke likgiltigt, åtminstone af underordnad vigt. Örskage äfven att presterskapet blefve helt ech hållet befriadt från all befattning med skilsmessan och begärde återremiss för tilläggande af.en författning i detta hänseende; lagutskottet kunde uppställa förslaget, sådant det då dlefve, till kontr-proposition. I afseende på barnens uppfostran yrkade han att det skulle ske i den kristna läran. Orsaken hvarföre vigsel ej kunde ske genom prester vore ingen intolerans. Frälsaren sjelf måste hafva varit den tolerantaste, men hans tolerans uppenbarade sig i förläte se, icke i välsignelse. yrkan kan icke göra annorlunda; förlåta och bedja för de lättsinniga vore hennes pligt, icke att öfver dem uttala välsignelsen. Att man talat om lysningens uppläsande efter Ng Hig ibland kungörelser om vargskall och dylikt vore kanske mindre lämpligt; ämnet vore icke löjligt, utan tvärtom högst sorgligt. — Anhöll om återremiss. Grefve G. K. Hamilton talade för bifall på samma grunder, som frih. De Geåer. Ansåg 1cke, såsom en annan talare, magistrat och kronofogde i opinionen missaktade. För de föreslagna förrättningarne måste en administrativ myndighet användas. Tillräcktig offentlighet funnes i förslaget föreskrifven. Lysningen är endast en publikation, som af presten kan upp: läsas, och de deremot åberopade betänkligheterna funnes ju vid alla blandade äktenskap. I afseende på upplösningen af äktenskapet hade tal. varit af olika åsigt med utskottet, och önskade det tillägg till 3 S, att ej skiljobrefs utfärdande af konsistorium erfordras, men ville icke på denna grund yrka återremiss. Grefve Liljenoraniz hyste stora bekymmer öfver förslaget, icke för frågans egen natur, utan för konseqvenserna. Staten kan icke vägra att två personer, som bo i landet, ingå förbindelse med hvarandra. De olägenheter, man anmärkt, härröra från den innerliga föreningen mellan stat och kyrka. Genom förslaget skulle förbindelser åläggas presterskapet, som de ej kunde åtaga sig. Man borde icke söka befordra att kyrkans tjenare af samvetsskrupler öfvergåfve kyrkan; förslaget vore dertill af alltför ringa vigt. Önskade derföre att presterlig lysning och konsistorii skiljobref skulle afskaffas och yrkade återremiss. Hr v. Ehrenheim talade för bifall på samma runder som grefve Hamilton. Sedligheten skulle flifva befordrad derigenom att konkubinat gjordes öfverflödigt. Att ställa vigselformuläret på kristlig grund vore omöjligt, och lysningen, som är en blott civil publikation. vore at mindre vigt. Försvarade kronofogdarnes anseende, hvilka hafva många vigtiga uppdrag. Det beror för öfrigt på innehafvarnes personliga qvalifikationer och uppförande om embetet har anseende eller icke, och det hade alltid förefallit talaren motbjudande att beräkna detta efter embetsskalan. Grefve Mörner ansåg fortfarande kronofogden alldeles olämplig för vigsels förrättande. Heldre borde man då använda häradsskrifvaren, som är en slags notarie. Bäst vore likväl domaren, hos hvilken man kan förutsätta mesta sakkunskap och grannlagenhet. Vidhöll fortfarande sina annärkningar deremot att ingen bestämd tid eller ätt för klagomål öfver kronofogdarne såsom vigselförrättare funnes föreskrifna. Motsatte sig hr Lagergrens yrkande om barnens uppfostran såsom varande en obillig inskränkning ireligionsfrihetsstadgan. Afven kunde han ej biträda grefve Hamiltons förstag om tillägg i förslaget, ty talaren hade alltid hyst mycken respekt för lagförslag, som skakas ur armen. Grelve Sparre upprepade att här vore blott sråga om att konstatera ett faktum. Häradsskrifvaren, hvilken icke, eger det anseende som kronofogden, vore mindre lämplig; likaså domaren, som icke har några åtgärder utom domstolen. Man behöfver icke frukta att vigseln skall bli mindre aktad, ty här vore endast tal om några undantagsfall. Att lysning af presten utfärdas är nödvändigt för formenhetens skull. Grefve Hamiltons tillägg ansåg tal. onödigt; 1795 års förordning talar icke heller om något skiljobref. När presteståndet hade prostesterat mot att förrätta vigsel mellan kristen och jude, borde man hafva aktning för dess öfvertygelse. Grefve Hamliton afstod från att yrka proposition eller votering om sitt förslag till tillägg, enär det icke blifvit af någon annan talare understödt. Hr Liljonstolpe uppläste ett skriftligt anförande, i hvilket han på grunder som finnas anförda i dr Forssells reservation, yrkade återremiss. Slatligen fick frih Do Geer ånyo ordet, upptog och vederlade några af de anmärkningar, som blifvit gjorda. Hvad lysning beträffar måste han fortfarande anse den icke vara af religiös natur, och den not i kyrkohandboken, som hr Lagergren anfört såsom stöd för denna öfvertygelse, vore af ingen vigt och kunde gerna borttagas. Medgaf att i afseende på äktenskapsskilnad någon oegentlighet förefunnes. Samma gällde likväl stadgarne rörande giftermål mellan JG FAR ÖP rg