Aftonbladet – 19 december 1862, sida 2

ONSDAGENS PLENUM. Ridderskapet ooh adeln. Diskussionen om författningen angående giftermå emellan kristen och mosaisk trosbekännare. (Forts. fr. gårdagsbl.) Grefve Erlo Sparre. De mångfaldiga sin: emellan olika till och med motsatta anmärknin gar, som blifvit emot förslaget framställda skullc sätta talaren i förlägenhet vid deras besvarande om ej till dem alla kunde spåras en gemensanr grund: obenägenhet mot förslaget och i synner het mot det deri intagna civila äktenska et. Detta vore således den punkt, kring hvil en diskussionen måste företrädesvis hvälfv: sig. Det vore likväl en oundviklig följd af religionsfriheten. Då lagen härom vid nästlidnc riksdag antogs, hade väl ingen gjort 4 der falska föreställning att man kunde stadna dervid eller underlåta att gå vidare. Talaren hade fö sin ringa del icke påskyndat denna reform. Har hade till och med förut bidragit att tillbakahållz den, till dess han sett frågan hafva vunnit det insteg i allmänna tänkesättet att den borde a! lagstiftningen omhändertagas. Han vore nämli gen i allmänhet af den mening att, ifråga om dt stora ider som framträda i tiden med styrka nog att gifva kommande århundraden deras prä el, lagstiftaren icke bör uppträda förr än af de Here tid efter annan sig företeende symptomern: kan slutas att nationen är af frågan genomträngd men då också med den konseqvens och energi. som erfordras att bringa dem till fullt lif. Sverge har haft sin roll i de religiösa frågorna. Dess uppträdande i 16:de och 17:de århun dradet var en protest emot det religiösa tyranniet, en protest der man efter den tidens sätt omgärdade sig med förskansningar emot en öfvermäktig fiende. De då tillkomna former, till betecknande af hvilkas anda må anföras det känds uttrycket: Nu står Sverge som en man med er Gud och en lära hafva bitehållit sig när: 3 århundraden. Det må förlåtas dem som hyste betänkligheter vid deras upphäfvande. Men tiderna ha ändrats. Friheten iforskning utsträckt till alla brancher af menskligt vetande kunde e; mera tillbakahållas från religionens för densam ma hittills slutna schackter. Statsmannens lär: igenfinnes nu i Fredrik den Stores bekanta ord: Det falska trosnitet är en tyrann, som fördryer befolkningen och utarmär länderna. Tole nsen är en öm mor, som omhuldar dem oc! bidrar till deras blomstring. Följande denn: lära hafva vi antagit religionsfriheten. Låton oss då icke eller rygga tillbaka för konseqvenserna. Det vore dessutom förgäives; cn Don-. quixottes-strid, ty konseqvenserna af dei laglagstiftningen adopterade grunder uttaga sic elfva. Bland dessa konseqvenser vore civil ktenskapet för olika tänkande. Vill man at: vigsel mellan en jude och en lutheran skall för rättas af luthersk prest? Han viger dem i Guds Faders Sons och den heliga andas namn, son juden icke erkänner; — eller emellan en jude och katolik ? Skall den Lutherska prcsten 2 br dessa? Formulärer finge då uppsättas at mångfaldiga slag och sådana att våra prester al dem emellertid torde finna sig förhindrade att använda dem; och församlingen torde finna sig föga belåten med de unga dogmerna. Den slag: religionsfrihet torde vi ej vilja godkänna alt vär: prester skulie nödgas officiera åt Lekännare ai alla möjliga läror: och våra dogmer kunde slut ligen bliten så allmänneliga att visjelfve ej kän des vid dem, det verksammaste sätt att spränga vår kyrka. Presterskapet hade också på det be stämdaste protesterat emot ett sådant förslag ocl en återremiss i detta syfte vore ändamålslös. Det civila äktenskapet för kontrahenter i olik: bekännelser skulle icke heller på sätt man be. farat, förringa äktenskapets anseende. Erfaren heten Vitsordnde, motsatsen. I Frankrike had atheismen, lättsinnet och sedeslösheten verka