Aftonbladet – 19 december 1862, sida 2

— Teuusk Ddmngs. — Handeisuntderrattelser och Följetong, JUL-LITTERATOUR. Vitterhetsförsök af B. v. Beskow. Tredje tillökta upplagan. Första delen. Om man i våra dagar inom den politiska verlden helst blickar framåt och med rastlös oro söker i det stundande nya former för den stora utvecklingsprocess, hvarmed hvar och en i mer eller mindre mån der är sysselsatt, så synes deremot inom den litterära verlden vår tids sträfvande företrädesvis gå ut på att ordnande och belysande samla hvad ur det förflutna framstår värderikt och minnesvärdt. Af detta goda gamlat igenfinna vi här med glädje och acksamhet en vald samling i dessi dikter, för hvilkas utgifvande författaren i förordet med den mest anspråkslösa blygsamhet redogodr, då han förklarar deras förnyade framtv dande i dagen egentligen endast berätgadt såsom utgörande en exposition ef tidsbilder, återspeglande en inom vår politiska och litteraturbistoria märklig period. De äro visserligen detta, och redan i denna egensksp förtjenta af stor uppmärksamhet; men de äro tillika någontirg mer. I dessa dikter igenkänner man nemligen frukterna af en poetisk verksamhet, der konstnärens och skaldens krafter harmoniskt samverkat; der den förres fil långtifrån att afnöta den sednares egendomliga behag, endast deruti ifvit en högre formfulländning. I de erofiska dikterna skönjer man en sångmö, närd och fostrad af den äldre tyska skolans klas siska mästare. I de fosterländska sångerna åter framträder svenskheten utan prunk och tverdrifter, ren, varm och egendomlig. Vi behölva här blott hänvisa på det allmänt kända och beundrade stycket tSverges Anor? och på de sånger, i hvilka hr v. B. hemburit sin hyllning åt den bjelte, hvars mägtiga gestalt, efter att haf-a, lik så mången annan stjerna, tidtals varit bortskymd af vexlande opinioners strömoln, nu på nytt synes uppträda öfver Sverges horisont, blic kande med ett odödligt bifallsleende på de! folk, hvars söner ännu icke glömt den höga ; betydelsen af värnpligt och öfoing ivapnens bruk, ännu icke glömt, att de ega en oförytterlig nationalskatt i Carl XII:s minne. I ren sång, som bär hjeltens namn, och derjemte i ?LejonkungenX i de tre Carlarnet 11 den dikt, som har till öfverskrift Vid i läsningen af Tegners Axel har författaren i olika tonarter, men i samma rent fosterländska anda, besjungit det höga ämnet. Vi I kunna ej neka oss nöjet att här ur det sist: nämnda stycket anföra följande sköna verser: Hur underbart för dagens kloka hjernor Står hjelten bland sin kyllerklädda flock, Han fästade på himlen sina stjernor, Och bar blott dam och krutrök på sin rock. Sitt mod blott kunde han ur faran berga Han tog den snöda lyckan aldrig fatt; Men mer än kronor vägde dock hans värja, Och säkrare än de satt hjeltens hatt. Dit ock den store kungens hemland blickar Nu stolt på dig som förr på honom ner, Och när det en gång dig till honom skickar, Han nöjd sin skald ett kungligt handslag ger. Orchideer af Sven Tröst. (Ph. Maass förlag 1862.) En samling ganska nätta dikter af en ung författare, af hvars hand man förut sett bidrag i en och annan poetisk kalender. Dessa dikter röja väl ingen egentlig originalitet i högre mening, men utgöra dock inga fraseologiska efterbildningsr af det alldagliga slaget, der poetens hela bestyr ligger deri att hopsamla på det ena eller andra sättet, allt som det faller sig, ide poetiska reminiscenser från alla håll, eom ligga i hans ?gehör?, alldeles som man skakar om de färgade glasbitarne uti ett kaleidoskop och derigenom på måfå frambringar någonting nytt. Sven Tröstst dikter utgöra i allmänhet uttryck för en verklig tanke, känsla eller stämning och de utmärka sig tillika genom en ganska ren och enkel form. Författaren har fördelat dikterna i trenne afdelningar, blandade dikter?, Röster ur skogen samt Melodier, I men man har svårt att upptäcka grunderna för denna indelning eller för benämningarne. Inom den första afdelningen fäster man sig i företrädesvis vid några stycken, som ha ett I mera faktiskt stoff, en historisk kärna, såsom Rouget de IIsle? och tJulibruden. Ur den sista afdelningen, de s. k. tMelodierna?, meddela vi såsom prof följande nätta poem öfver Thorvaldsens allbekanta basrelief, framställande Nattens sväfvande gudinna, bärande på armarne sina båda barn Sömnen och Döden: Natten Bölja, mot stranden fradgande, Sluta ditt brusande! Vindfläkt, bland träden vaggande, Sluta ditt susande! Stiger ej natten : Tyst öfver stjernströdt blä? I t Sorlande vind och vatten, Tigen också! Tårade ögon sluta sig, Somna i qvalens bo. Trittade hjessor luta sig Til en förstulen ro, Alskande unga, Slumren vid nattens burm! Glömmen all sorg och tunga Tinft nå dess arm!