Aftonbladet – 18 december 1862, sida 2

STOCKHOLM den 18 Dec. Jernvägsfrågorna voro i går afton föremäål för en öfverläggning i borgareståndet, hvilken fortfor ända till midnatt. Förutseende att densamma skulle taga en rundlig tid, hade man vid remissen af de kongl. de derna beslutat a:t uppskjuts debatten till lägligare tid, och gårdagen var bestämd till företagande af den första torneringen rörande denna sek inom det vällofliga ståndet. Såsom det väl kunoac förutses blef den norra stambanans sträckning hufvudsakliga tvisteämnet; men striden blef dock mindre häftig än det befarets, då man å ömse sidor synbarligen med afsigt undvek att föra fram sin hufvudstyrka i ningen, utan endas: genom en liten tira ktning gaf en före ställning öm hvardera sidans ställning. Sär skildt torde böra nämnas, att representanterna för Upsala denna gång icke läto höra af sig. Det kongl. förslaget rörande norra banan bekämpades hutvudsakligea af hrr Muren och Brun, af hvilka den förre muntligen, den sednare skriftligen androgo ungefär enahanda argumenter. De fästade sig till en början vid den omständigheten, att K. M:ts beslut blifvit fattadt på tillstyrkan endast at tre statsråder, och emot de åsigter, som örfäktats af föredraganden och af chefen r finansdepartementet, hvilka förmenades skulle bäst kunna bedöma hithörande frågor. Hr Muren fann detta ur konstitutionel synpunkt så betänkligt, att han ansåg statsutskottet redan af den anledningen icke kunna tillstyrka bifall till den af K. M. föreslagna sträckningen, Man öfverraskades högligen af denna hr Murens uppfattning af konstitutionalitetens fordringar, ihågkommande huru han blott några timmar tidiga:e samma dag, under debatien i tullfrågan, ganska tydligt antydde att han ingenting hade emot, utan tvärtom skulle efter bästa förmåga bidraga dertill, att rikets ständer komma att fatta sitt beslut i strid mot icke blott hvad majoriteten inom statsrådet tillstyrkt, utan äfven mot hvad K. M. i öfverensstämmelse dermed beslutat. Då hade hr Murån ingenting emot att rikets ständer, såsom äfven vi tro det vara deras oomtvistliga rätt, omfatta en åsigt, som blifvit uttryckt af blott två reservanter inom konseljen; nu kunde ständerna omöjligen bifalla ens hvad K. M. föreslagit, blott derför att det icke blifvit tillstyrkt af de flesta ledamöterna inom statsrådet, och framför allt af föredraganden; — då tvekade han ieke att på det amplaste förorda hvad en statsrådsledamot yttrat i strid emot föredragandens åsigt; nu ansåg han ingen annan an föredragandena i de departementer, som hafva med saken att skaffa, ega något vitsord i frågan; — då sparade han icke ganska skarpa ord mot föredraganden, oaktadt