Aftonbladet – 13 december 1862, sida 2

Suomi och Svea (Ur Helsingfors Dagblad.) Eu sekels hälft, ett annat slägte Ha at mellan oss sin flod, Sen till farväl vi handen räckte, Eöd, ej af köld, men oväns blod; Ty ännu glödde höga anden Okufvad I de kämpabröst. Af trofast hjerta räcktes handen, Med fuktig blick, med bruten röst. I högar hvila nu de gamle Stridsbröder ren, en ädel rad, Och mången skön bedrift vi samle Nu blott ur häfdens spridda blad. Men anden togs ej med i grafven, Den blef det nya slägtets arf: Dess helsning ilar öfver hafven Från tidehvarf till tidehvarf. Tyst! ljöd der ej en suck? hvem ropar, Hvem klarar så, i fjerran skymd? Far höstens genius kring och sopar Med visgarna den gråa rymd? Steg stormens furste ner från kammen Utaf de höga fjell, sin tron, Och skälfver vid dess famntag stammen I dunkel skog med denna ton? Nej, djupt ur menskobarm är gången Den klagoton så dysterst ljöd. Ack, nödens stålarm löste fången, Din fordna Broder har ej bröd! .. Ej är det vindens lek, som sjunger I sköflad lund sin segersång: Ur Suomis barm den bleka hunger Bröt i en suck, en qvaf, en lång. Ur kärrens botten steg en engel, En dödens broder, dimhöljd opp; Hans ishand rörde fältens stengel Och bräckte skördarns sista hopp. Ej första gången så det brister För folket under polens rand — Hur oförsonlig, sträng och bister Din Norna är, o Suomiland! Men hör! allt tätare sig höja De rop från Bottenhafvets strand. Vid Gud! du tänker, skall jag dröja Att dämpa nödens hemska brand? Ett leende, ett himmelskt spelar Kring de alivarligt sköna drag, Af hvad du eger, gladt du delar Och hviskar mildt åt Brodren: tag! Nu ingen klazan längre bryte Det mod, som aldrig svigtat har: Se, nöden sjelf ett ädelt byte, En oförgänglig vinst oss bar. Den vinsten, Svea, är din forna Fostbrödrakärleks helga brand. Sälänge den består, o Norna, Är blid den lott du gaf vårt land!