Aftonbladet – 13 december 1862, sida 2

slädjande då cen företeelse af motsatt art ger rum, såsom förhållandet onekligen är ned fru Michaeli. Oaktadt den stora utvecking fru Michaelis röst erhållit sedan henres första uppträdande i deita parti, eger jen dock den egendomligt välljudande klansen qvär, och den utmärkta sångerskan idagalägger ännu samma öppna sinne för och sanna uppfattning af de melodiska skönreterna i Webers musik, hvilka egenskaper jagas ej mindre oun gligt i anspråk vid utförandet af den innerligt sköna cavatinan i tredje akten: Blott för en stund kan molnet skilja än i den stora arian i den andra, hvilka båda nummer återgäfvos med mma fulländning, och följde på den sistimnda en stormande framropning. Fru Strandberg har alltid gifvit Annas illiga roll, hvilken framstår såsom en motvild till den drömmande vemodsfulla Agatha, på ett särdeles förtjenstfullt sätt, men sällan orde väl hennes naiva spel och väl nyanrade sång hafva rönt ett mera allmänt och välförtjent bifall än i går afton. Hvad utförandet i allmänhet beträffar made man kunnat önska att flera af de medverkande visat sig, såsom man säger, mera nne i sina roller och något mera lifvade af denna herrliga tonskapelse, hvari Weber nom musikens område gifvit ett så varmt uttryck åt och et: i dramatiskt lefvande närvaro beståndande minne af den egendomiga friska och skogsdoftande poesi, som anars snart skulle blott vara till i sång och saga, cch som var ett utmärkandgrundrag hos flertalet af Tysklands skalder i början af ef vårt århundrade, af hvilka ny ligen bortgick den siste representanten Ludvig Uhland, som lefde länge för att sörja dent.