Aftonbladet – 12 december 1862, sida 2

Ar ra a a RA AA KAN egares och hemmansegares representationsrättsamt arfvode för bondeståndets fullmäktige, biföllos utan någon diskussion. 20:de punkten, angående rättighet fir mosaiska rosbekännare att dekaga i val til riksdagsman, främkallade en långvarig debatt, hvarvid först upprädde Biskop Annerstedt: För närvarande hafva staten och kyrkan en gemensam representation; att tillåta främmande trosbekännare välja de män som bestämma om kyrkliga ärender, vore stridande mot en sund uppi attning af representationens betydelse. Konungen har väl framlagt förslag till särskilda kyrkomöten, men dessas verksamhet är ännu obestämd, riksdagen Leslutar deremot om allt; och vore det med sakens höga vigt oförenligt att inrymma en sådan makt åt bekännare af annan tro. Yrkade afslag. Dr Rundgren delade föregående talares Asigter och ansåg, genom valrättens upplåtande åt judar, en okristlig prägel påtryckas en riksförsamling, som behandlar kyrkliga ärenden. Biskop Björek: Om det vore fråga om att i riksförsamlingen inrymma judar, skulle sådant strida mot mina åsigter, då jag anser af vigt att behålla det vilkor, att endast eVangeliskt-lutherska bekännare få intagas; men då här blott gäller valrätt, ser jag i dennas upplåtande ej större fara än af de rättigheter, som redan blifvit medvifna. Judarne hafva ej hittills visat sig vådiga för samhället i det borgerliga Hifvet, eller för statens soliditet och välstånd: Genom uppåtande af valrätt åt andra kristna och välbarhet åt reformerta har man redan frångått. principen att uteslutande hålla sig fill latheraner, Genom undertryckande af vissa samhällsklassers anspråk löper staten större fara än genom medzifvande, hvaraf nu ingen fara vore att frukta. Tillstyrkte bifall. Kyrkoherden Wennerström, doktorerna Säve och Rabe instämde. Dr Söderberg ansåg hvarje medborgare böra ha lika politiska rättigheter, om han har lika bördor; och således juden samma rätt som den kristne. . Trodde ej förslagets antagande skola trycka någon prägel på representationen. Man förblandade begreppen valrätt och valbarhet. Här vore tråga endast om den förra, för hvars utöfvande blott fordrås att väljaren har nog bildning att veta hvem som Auger eller icke duger till riksdagsman; han behöfver derför ej bli vald. 185 R. O. går i detta afseende till och med för långt, då den medgifver reformerta sådan rätt. Lemmnade alltså bifall. Biskop Bring. Om man än medgåfve att alla medborgare böra ha lika politiska rättigheter, vore dock resultatet obegripligt. Här är ju fråga om representanter för svenska kyrkan; det är ej juden, och kan således ej heller välja dess representanter. En nödvändig konseqvens af nämnde sats blefye att juden äfven finge väljas; eljest egde han ej lika rättigheter med -de kristne. Detta bevisar att grundsatsen är sjuk. Möj ligen vore ingen fara att frukta, men ct hör ej hit; endast om förslaget är rimligt eller ej Om riksstånden representera både kyrka och stat, är det då rimligt att judar få valrätt förr än skilnad finnes mellan kyrkans och statens representation? Andra kristne stå på samma kristna grunds söm vi, men det är orimligt att svenska kyrkans representanter skulle vara judar. Yrkade afslag. Dr Lindgren ansåg förslaget vara en gärd af rättvisa åt en klass af samhällets medlemmar. Man tyckes vilja anse valrätten för mer än valbarhet, men så är det ej. Någon våda finnes ej, ty judarne äro för få till antalet, oeh katolis kernas inflytande voremera att frukta än judarnes, hvilka visat sig väl förtjenta af denna rättighet. Önskade bifall. Domprosten Björling yrkade afslag, förmenande att så länge staten är en kristen stat, måste man hålla på kristendomens grundsats. Faran är en :småsck, men grundsatsen en vigtig. Dr Sävo erinrade att tolerans mot olika tänkande anbefalldes redan i gamla testamentet hos judarne, ty i 4 Mose Bok 15 kap. står: en lag och en rätt skall vara för eder och för främlingar, som hos eder box, och kristendomen yttrar sig ännu bestämdare genom läran att mot nästan handla så som man önskar nästan må handla mot en sjelf. Nu gör man judarne ondt genom att utestänga dem dch ställa dem i jemnbredd mel dem, som i förslaget äro från valrätt uteslutna. Deras inflytande på valen blir ändock mycket ringa, på lagstiftningen ännu mindre, och då förslaget ej innebure någon fara för fra och kristendomen, gat talaren det sitt Dr Runsten högaktade judarne. Viärojudar, och juden, om han är rättsinnig, är äfven kristen. Judendom och kristendom äro i grunden ett och samma. Men de judar, som förnekade Kristus, hvars förebud Moses var, och ännu föfneka honom, äro icke rätta judar, utan föneka sig sjelfva och böra ingalunda få något rum i en kristen lagstiftning. Misstaget att medgifva valrätt ät reformerta, som dock tro protestanter, samt åt katoliker, rättfärdigar ej upprepandet deraf. — Juden är vår äldre bror, som vi böra visa barmhertighet; men den får ej öfvergå till klemighet, ty den man älskar, den agar man. Davids spira skall vara en andlig, ej verldslig. Vi böra så behandla dessa våra bröder, att de böja sig för honom, inför hvilken alla knän skola böjas; de skola då vinna hvad de äro bestämåa att erhålla, om profetiorna ä-0 sanna. Vi sköta ej blott statens kropp utan ock dess själ, vi utgöra en folkpersonlighet, en organism med många le: damöter. jälen styr och håller ihop organismen, likaså religionen, som är folklifyets själ, Liksom tanken ej är tanke utan ord, är religionen ej religion: utan bekännelse. Om i själslifvet införes tvedrägt genom att både erkänna-ock förneka Kristus, så uppstår deraf en sådan splittring i den inre folkkraften, att den medföruppösning. Den bästa förskansning mot yttre och inre fiender är den inre själskraften. Vi hafva svurit att hylla lutherska läran. Samhället skall utvecklas, hvilket ej kan ske genom motsägelser; det är derföre vår pligt att kämpa för Herrans konungadöme i allting; vi kunna ej Ila någon annan. Om han ingår i folklifvets äl såsom dess styrande vilja, blir folket kraftfullt. I Upsala mötes beslut heter det: nu är Sverge förenadt till en man; religiös enhet ger styrka, och vi böra ej insläppa tveflrägt; den res ligiösa endrägten ger större makt än yttre föreningar. Med anförande åf den gamla romerska sentensen Concordia res parvå crescunt, discordia maxime dilabuntur, yrkade talaren slutligen äfslag Dr Almqvist tröstade sig med att faran att bi falla ej kan vara så stor, eftersom den rätte juden är kristen. Vi äro tidehvarfvet skyldiga att ifva juden denna lilla rättighet, helst haniandra, till och med katolska länder, innehar statens högsta embe:en och är valbar. Förstod ej att nan dermed underkände kristendomen. Rostade för bifall, : Biskop Annerstedt förmenade möt drSäve att budet i 4:de Mose bok kunde tillämpas blött på borgerliga rättigheter, dem juden redan eger, ej på politiska och religiösa. Nämnde bud med saf främlingar intet inflytande på judarnes lagtiftning, kultur eller undervisning. Den af samne talare åberopade kristna satsen är sann; men