Aftonbladet – 12 december 1862, sida 2

rope i allihänhet öch beskaftenheten är förhällandet mellan de särskilda höfven äro sådana, att ingen statsman i Europa kan med full visshet garantera freden, icke ens för en kort tid. Före 1848 kunde Österrike afväpna sig, emedan alla makterna gjort det och Österrike var tryggt för en öfverrumpling. Förhållandet är helt annorlunda nu. Frankrike har vidtagit sina mått och steg att när som helst kunna kasta stora fullkomligt stridsfärdiga härmassor på hvilken gräns det behagar. Sardinien, tillräckligt väpnadt redan sistlidet år, har vidtagit åtgärder, söm bevisa dess afsigt att till nä sta vår ha sin armå ökad till 400.000 man. Den strängaste rekrytering har blifvit anbefalld för att ercå detta mål. Hvad England beträffar, så har underhuset, trots de vältaliga anföranden inom parlamentet, i hvilka en reduktion af armen påyrkats af sparsamhetsskäl, nästan enhälligt skänkt sitt bifall åt en ministör, som fortlar med krigsrustningarne och bedrifver dem i ännu större skala. Derföre kan ingen stormakt ensam nedsätta sin armå till fredsfot. En sådan reduktion kan endast genom en öfverenskommelse mellan de stora makterna åstadkommas: Den regering, som ensam ville besluta sig dertill, måste underkasta sig alla : dmjukelser man skulle tillfoga henne. Öfvergående till frågan om ällianserna yttrade grefve Rechberg, att den gamla diplomatiska skolan satte stort värde på att på förhand ingå förbund för alla framtida händelser. Det var på den tiden då,innen man hade jernvägar och ångfartyg, afsän dandet af en kurir till London ofta medtog lika lång tid som nu att underhand!ia om och afsluta en tillbörligen förberedd allians. Men dessa allianser hade sina ferliga sidor. D.t var knappt möj!igtattupp göra dem utan vissa förbehåll och smyghål. hvilka, då omständigheterna förändrades, lemnade en utväg att undandraga sig verkan af den öfvereuskommelse, som af ena parten ingåtts just under förutsättning af en möjligen irträffande händelse, hvilken kunde öfverrumpla denne, samt att lemna honom isolerad och öfvergilven. Detta är hvad som händt Österrike mer än en gång. I andra fall har ofta ett ingånget förtund lagt band på den fria verksamheten för en makt, som på förhand afslutit det under förutsättning af förhållanden, hvilka händelsernas gång betydligt modifierat. Derföre är den nya diplomatiska skolan af den tan ken, att man med mycken betänksamhet bör afsluta allianser. Denna skola föredrager i allmänhet att till andra stater befinna sig i en vänskaplig ställning, som gör det möjligt att i ett visst ögonblick, då så behöfves ingå förbund. Till slut och till svar på den interpellation, som en oppositionsta lare ställt till honom, förklarade grefve Rechberg, att Österrikes förhållande ej blott till Frankrike, utan äfven till England och de öfriga stormakterna var på väg att bli det mest vänskapliga och förtroliga samt grundadt på fullkomlig tillit. s Denna utrikes ministerns sista bannala och alltför optimistiska fras ådrog sig kamma rens löje: Grefve Rechbergs tal har icke förty väckt uppmärksamhet. Han har visat, å ena sidan, att Österrike icke förlilar sig på de skenbara utsigterna till fred, samt å den andra, att det trots de farhågor. som den allmänna ställningen tycks ingifva honom, ännu är isoleradt i Europa. I plenum den 26 November klandrade re: presentanten. Giskra lifligt grefv: Rechbergs poluik; samt visade att deu öfverallt misslyckats och att den nedsatt Österrikes anseende i Europa. Slutet på alltsammans blef, att kammaren nedsatte krigsbudgeten med 6,000,000 flöriner. Regerimgen godkände denna nedprutning, hvilket gifvit Journal des Debats anledning att säga: Berlin, Cest pour tol un avis au lecteur !