Aftonbladet – 8 december 1862, sida 3

sonalunion med ett annat land. . Frih. H. Hamilton hyste samma åsigter som 1809 års lagstiftare, hvilka visst icke varit glömska, då de i 8, som förbjuder prinsarne att utan ständernas samtycke mottaga främmande kronor, icke äfven nämnt konungen. Detta hade skett af en respectus parentelis, ty man hade ej ens kunnat komma på den tanken att konungen skulle bryta sin ed att vara en faderjust för detta folk och icke för något annat. Uni med Norge stiftades verkligen med och svenska folkets samtycke, ty svenska deputerade voro tillstädes. Talaren erinrade om det jubel, som genomgick hela landet när före: ingens ve:klighet blef känd. Att utan synbar orsak, endast på nigra förutsättningar, vilja införa denna förändring, vore detsamma som att stifta en lex in casu, ett slags lagar, som icke i våra grundlagar böra finnas. Konungen kan enligt regeringsformen icke regera i Sverge om han lemnar landet, och han skulle derföre icke ens våga att mottaga en utländsk krona. Af dessa och flera skäl önskade talaren afslag. Hr RB. T. Cederschiöld yttrade, alt di konungaembetet ovedersägligen vare det vigtigaste som ett folk kan gifva någon person, borde folket se till att deråt egnades alla krafter. Mer när flera underordnade embeten icke få innehafvas af en och samma person, huru mycket mindre bör icke detta vara förbjudet för innehafvaren af det allrahögsta. De nuvarande förhållandena gjorde visserligen icke förändringen nödvändig, men man borde vara beredd på hvad som kan inträffa. Föreningen med Norge vore icke något hinder, icke heller 39 S regeringsformen hvilken förbjuder konungen att regera när han lemnar sina riken. Om han således utan ständernas hörande blir vald till furste i ett annat land, hindrar grundlagens bokstaf honom icke att regera i Sverge, äfven om han vistas i det andra landet. Talaren påyrkade derföre bifall till den föreslagna grundlagsförändringen. Frih. BR. Cederström förklarade att det skulle vara ganska intressant få veta, om orsa ken till att grundlagsstiftarne i den S, som in nehåller det omtalade förbudet för prinsar, icke vidrört konungen, verkligen varit den frespectus parentelis, den djupa vördnad, som frih. Hamilton uppgifvit. niedningen till förslaget vore icke någon brist på veneration, utan att vi älska vår konung och icke önska att han skall dela sitt hjerta med något annat folk. Grefve Sparre hade gifvit ridderskapet och adeln en sträng uppmaning att till följd af de anspelningar, som blifvit gjorda, ståndet måste afslå förslaget. För sin del inskränkte sigtalaren att vördsamt anhålla om bifall. Bifall på förr anförda skäl yrkades äfven af grefve C. G. Mörner. Hr Lagergren fisk åter ordet, Bifallet a ständerna till föreningen med Norge hade kommit först då den redan var verkställd. Den förtjusning öfver unionen, frih. Hamilton omtalat, hade äfven talaren delat; men omständigheter hade sedan inträffat, som mildrat förtjus ningen. Kunde icke med hr Cederschiöld just medgifva att konungen borde anses såsom rikets förste embetsman, utan som den ena statsmakten; men denna bör i vigtigare fall höra den andra. Besynnerligt föreföll att grefve Sparre börjat med att förklara saken likgiltig, men slutligen ansett den så vigtig att han nästan ville tvinga ståndet till afslag. Frih. T. Cederström uppfattade statsrätten ur en annan synpunkt än frih. Sprengtporten. Den omständigheten att konungen tillika är kung i Norge hindrar icke att han såsom Sverges monark måste rätta sig endast efter dess grundlagar. Kunde icke dvfva venerationen mot 1809 års lagstiftare lika längt som frih. Hamilton. Atheniensaren Solons lagar hade oaktadt deras förträfflighet måst undergå förbättringar. Allt menskligt är underkastadt utveckling och förändring. He Fahnechjelm uppträdde åter. Man hade sagt att här vore fråga om en lex in casu; men så vore dock icke händelsen, ty en sådan stiftas för hvad som redan inträffat. Vi älska en stark regering, med fullt förtroende emellan den och folket, och det är just derföre lagförslaget är nödigt. Inom tidningspressen och en hel mängd broschyrer hade uttalats opinionen om möjligheten att konungen kunde bli utsedd till Danmarks regent. Då man vet att vår politiska String derigenow blefve alldeles förändrad, samt då ståndet vid förra riksdagen med så stor pluralitet antagit förslaget, borde det äfven nu bifallas. Frih. Spragtporten: det äricke Sverges statsrättsliga förhållanden, som tala emot anta gandet, utan konungens förhållande till Norge, hvilket förhållande blefve angripet. Stadgar man ått ständernas bifall erfordras, innan konungen får emottaga en utländsk krona, uttalas genom ju härigenom att han under vissa vilkor får mottaga en krona. Hr Montgommerie-Cederhjelm talade äfven för afslag. Grefve E. Sparre rephkerade frih. R Cederström. Denne hade beklagligen ur grefvens yttrande utryckt ett enda ord för att fötvränga meningen. Ordet Småste, som han an vändt, innebar att adelns grannlagenhet borde: bjuda den att afslå förslaget med anledning a de anspelningar, som under sjefva diskussionen förekommit. Frih. Hamilton upplyste att han om 1809 års lagstiftare endast dragit en konklusion. — Union med Norge hade här länge varit ön skad. Talaren vore icke så konservativ att han ej skulle vilja antaga en försndring, men då skulle den vara nödvändig. Hr Fahnehjelms logik vore högst besynnerlig, då han omedelbart efter en försäkran, att här ej vore fråga om nå gon lagstiftning för tillfället, sjelf nämner denna tillfällighet. Friv. RB. Cederström, som ånyo bervötte grefve Sparre, anmärkte alt det nya förslaget icke inne någon förnärmelse mot konungen. 16 S regeringsformen, som. innehåller åtskilliga fordringar på tohungen, skulle då äfven såsom en sådan anses. Sedan till slut hr Fahknehjelm ytterligare uppträdt och sökt försvara sin logik, förklarades öfverläggningen slutad och punkten antogs genom votering, som utföll 180 ja mot 81 nej. Såsom redan i förra numret omnämndes bifollos t:edje, fjerde och femte punkterna utan diskussion. Presteståndet. Diskussionen om 3:dje punkten af konstitutionsutskottets mem. n:r 2 — angående den ändring i 28 R. F., att til vissa beställningar må utnämnas främmande trosbekännare — öppnades af Biskop Björk, som fann enighet med statskyrkan alltid önskvärd; och då af härvarande främmande trosbekännare blott ett fåtal crfarit behof att närma sig densamma i afseende å politiska rättighete:, bör så mycket hellre den princip bilehållas, hvarpå vår författning grundar sig. att civile tienstemän och domare skola