Aftonbladet – 4 december 1862, sida 3

sistförflutna decennierna; ty knappast har väl under en föregående lika kort tidrymd svenska staten gjort så betydliga uppoffringar för den akademiska undervisningens befrämjande. Men tyvärr har, såsom lätt kunnat förutses, det visat sig fruktlöst att söka på detta sätt uppnå målet. Penningen kan uträtta stora ting ; men den kan icke göra allt, minst då den icke på tjenligt sättoch rätter ort användes; den förmår icke bryta förhållandenas makt, icke till enhet och samverkan bringa med våld från hvarandra afskiljda elementer. Universitetets högsta bestämmelse, som är att utgöra medelpunkten för nationens vetenskap iga bildning och devigenom tillika för hela dess intellektuella lif. kan icke uppnås, om vi och mångdubbla anslagen derför, så länge detsamma nästan uteslutande utgör en examinationsanstalt, som knappast förmår väcka, än mindre fostra och nära det vetenskapliga intresset, och så länge man icke vill förlägga en sådan institution i det nationella lifvets medelpunkt. Universitetets andra uppgift, danandet af statens blifvande embetsmän, kan icke heller tillbörligen uppfyllas, emedan den för embetverken bestämda ynglingen nu, efter flyktigt genomgående af en examenskurs eller, med andra ord, efter inhemtandet af de hufvud akligast i uti s. k. kollegier införda minneslexor, som äro honom föresatta, genast inkastas i det praktiska lifvet, med ringa tillfälle och ingen uppmuntran att fortsätta sina studier. Vid sjelfva den tidpunkt, då ynglingen af vetenskapen inhemtat så mycket, att åtminstone hos en och annan ett intresse derför vaknat, hvilket endast behöft något rådrum, någon tid för att veckla sig ut till blomma och frukt — vid samma tidpunkt ryckes han bort till en för honom och hans studier helt främmande verld ; ty iden lilla staden, der han åtnjutit sin akademiska undervisning, finnas vanligen för honom inga medel till utkomst och saknar han derjemte de utvägar att, under fortsatta studier, i embetsverken bana sig väg till framtida befordran, som hufvudstaden kunde hafva erbjudit. Det finnes, som man vet, personer, hvilka säsom ett oöfvervinneligt hinder för en eller flera fakulteters flyttning från någon af högskolorna, städse framhålla nödvändigheten af en s. k. univevsitets-ia6s bevarande, en id som skulle fordra ett sambyggarelif emellan alla de fyra fakulteter våra universiteter ega. Men borde icke bevarandet af unive sitetets ide, dess förmåga att uppfylla sin bestämme se skattas af högre vigt? Att så icke skett måste destomera förvåna, som icke någon fakultet bildar ett undantag från den ofullkomlighet och oförmåga att på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift, som våra småstadsuniversiteter i sin helhet förete. Det är erkändt att 2:ne af universiteternas hufvudsakligaste undervisningsämnen, medicin och lagfarenhet icke utan erfarenhetens eller prakti kens stöd kunna med framgång inhemtas. Men detta samband emellan teori och praxis saknas vid de medicinska och juridiska fakulteterna i Sverge; och de afsigter och försök som i den medicinska undervisningens namn framträdt, att genom kostsamma anläggningar i universitetsstäderne och inskränkningar i Carolinska insti tutets rättigheter. gifva isynnerhet den medi ska fakulteten i Upsala en utvidgning i unde visningsmedel, och kompetens som kunde göra undervisningen i Stockholm umbärlig, hafva icke lyckats och skola alltid stranda ej blott pa svårigheter i sakernas natur, utan äfven på omöjligheten att af staten erhålla tillräckliga medel till de storartade anlöggningar, som för de fåfänga försöken erfordrades. Också hemställde. vid 1856—58 årens riksdag, ekonomiutskottet, att medicinska fakulteten i Upsala måtte flyttas ti!l Stockkolm, jemte det utskottet yrkade, att de personer som vid Carolinska iastitutet genomått fullständig examen, skulle förklaras för me itings och chirurgie doktorer, med samma rät! till anställning i statens tjenst, som åtnjutes a: de från universitetens fakulteter utgångne medi cine doktorer, hvilka tillika äro chirurgie ma gistrar. Rikets ständer, som insågo att genon unde: Nn inhemtande på 2:ne ställen, der medicinska kursen blelve onödigtvis i hög grac fördyrad och förlängd, begärde emellertid till: vidare endast nedsättande af en komitå för ut arbetande af förslag till ändamålsenligt ordnan de af ifrågavarande undervisning; men denn: komite föreslog att de 3:ne medicinska lärover ken skulle förenas till ett enda i hufvudstaden Ehuru de komiterades utlåtande afgafs redan d 30 Juni 1859, blef i anledning deraf någon åt göra icke af regeringen vidtagen förr än efte: den påföljande riksdagens slut, hvarföre ekonomi utskottet, år 1860 afstyrkte de anyo väckta för. slagen om förflyttning af medicinska fakulteten i Upsala. Statsutskottet framställde dock, vid samma niksdag, att ständerna skulle hos K. M:: begära fullständig utredning till nästblifvand: riksdag angående samtlige de kostnader för byggnader, undervisningsmaterial och lärare. söm af komitåns förslag föranleddes. Men efte: riksdagens slut har under sistlidne år en författ ning utkommit, som befästat och ökat den ored: och den för landet betungande kostnad, son den medicinska undervisningen förut medförde hvarom regeringen äfven vid innevarande riksdag gifvit ständerne en påminnelse genom sin begäran om ytterligare em ny profession och andra ökade anslag för den medicinska fakultetens i Upsala behof. Beträftande nödvändigheten af den juridiska takultetens förflyttning till Stockholm, har samma fakultet sjef, jemte enskilde dess ledamöter så ofta frumlagt oemotsögliga bevis derför, att jag icke behöfver vidlyftigt utveckla densamma. an har nedligen öppet medgifvit dels att någon tillfredsställande undervisning i rättsvetenskapen icke vid Upsala nu lemnas eller kan lemnas, emedan för flera vigtiga delar af denna vetenskap särskilda lärare saknas, dels ock att ynglingarne i allmänhet endast inhemta det minimum af Tapkunsköp, som erfordras för att på ginatie väg bereda sig inträde på den praktiska banan, lemnande åsido allt annat såsom öfverflödigt. För att afhjelpa detta onda har man, för att undgå anlita det af det enda verksamt gagnande medlet föreslagit lärareantalets förökning och skärpta fordringar eller den juridiska embetsexamens borttagande, i hvars ställe hvarje jurist skulle aflägga jurikandidatexamen. Men erfarenheten har visat. att ökad lärarepersonal ingalunda förminskat klagomålen öfver det juridiska studiets förfall och den civila emebetsmannabildningens låga tillstånd. De hafva fort farit och i sednare tider snarare stegrats än aftagit, ehuru fakulteterne i Upsala och Lund vid 1840—41 årens riksdag fingo professionernas antal fördubblade. Likö litet hafva stegrade examensfordringar visat sig mäktiga att förhindra ytlighet i studierne och svaga insigter hos de examinerade. Svårigheterne ligga djupare och kunna ej häfvas, med mindre än att fakulte:en förlägges på en ort, der de studerande icke, för bröds skull, nödgas i brådskande hast aflägga examen och sedermera, vanligen för alltid, afbryta sina studier. Den svårighet, som vid kvarje ny ledighetinom fakulteten yppar sig för platsernas besittande, samt de olögenheter med hänseende till undervisningens uppehållande, som uppstå när någon eller några af lärarne, för riksdagsgöromål eller andra angelägenheter, söka befriel från tjenstgöringen, vittna för öfrigt att det i Upsala icke kan erhållas tillräckligt antal goda lärarekrafter för ett ökadt antal embeten.