Aftonbladet – 1 december 1862, sida 3

THlörda zsnumret stär för fredagens eftermiddags plenum en motion af Ötterström om redovisning C.. skall vara: om reduktion c. Debatten i fredagens förmiddagsplenum öfrer grefre Anckarsvärds motion i norska frågan. Diskussionen öppnades af justitiestatsministern friherre L. De Geer, hvilken ej förbi såg den varma fosterlandskärlek, som lifvat motionären att framträda, och erkände den moderation, hvilken rådde i motionen, men likväl måste yrka att den icke måtte tiil någon rikets ständers åtgärd föranleda. En gemensam revision vore under nuvarande förhällanden långt ifrån omöjlig, utan hade utsigterna för en sådan tvärtom betydligt ljusnat. Och om äfven man icke egde hopp att den skulle leda till något resultat, fanns ingen giltig anledning att nu framkomma med ett förslag att svenska statsrådet skulle utarbeta en ny unionsakt, ty norska stotthinget hade vid det endast en gång från Sverges sida framställda förslaget till revision icke förnekat att en sådan kunde vara behöflig, men ansett att rätta tidpunkten icke vore inne. Visserligen förekomma i storthingsadressen uttryck, innebärande att Sverge skulle eftersträfva en supremati, men man borde besinna att den tillkommit under intrycket af den behandling, som norska frågan under sednaste riksdagen undergått. Något definitivt afslag ha-le ej blifvit gjordt, men då storthinget nu sammanträdt och Sverges konung inför detsamma framställt behofvet af en revision, på grund af i sammansatt svenskt och norskt statsråd uttryckta åsigter, men storthingets svar derpå ännu ej ingått, vore det alla skäl att först afvakta detsamma. Om man uppsatte ett förslag i ensidig svensk riktning, som godkändes af vår representation, kunde ett sådant ej komma under en komitås pröfning, och Sverges statsmakter skulle komprometteras genom ett afslag å detsamma. Ett förslag, grundadt på hvad hr grefven benämnt talarens program, skulle hafva föga utsigter att för närvarande vinna någon framgång, ty det skulle fordra mera än under nu rådande förhållanden kunde bevi ren medgaf att det låg en sanning i att han uti ett sednare statsråd till någon del frånträdt de åsigter han uttalat den 9 April 1861 och att detta kunde synas inkonseqvent, men sådant hade härrört och kunde motiveras af förändrade förhållanden. Sednare tiders beröring deh samtal med inflytelserika norrmän hade hos talaren utbildat den öfvertygelsen att ett d mål med frågans upprifvande skulle medföra stora fördelar, hvarföre det vore förmånligast att nu intaga en afvaktande ställning. De nu rådande mera gynnsamma förhållanden skulle genom sakens brådsörtade behandling tillintetgöras och derjemte vore de af motionären proponerade åtgärderna svenska folket ovärdiga. Sverge bör vara för stolt att truga sin vänskap på ett annat folk. (Allmänna bravorop.) Grefve Anckarsvärd, som nu lick ordet, uttalade sin förvåning öfver att ministern uppEn revision af de unioträdt mot hans motio; nella förhållandena vore enligt tala gelse så högst nödvändig, att ett dröjsm ihindre rådligt; motionen stödde sig på de förut af ministern uttalade åsigter, att brytningen och mhissförståndet de båda folken emellan vore så stora, att de med det snaraste måste undanrödjas. I konseljen hade frih. De Geer yttrat att Sverges ära kräfver en upplysning om huru omotiverade dessa missförstånd äro; motionären kunde för sin del ej begripa att Sverges ära nu vore mindrei fara och förordadederföre att den afvaktande ställningen borde öfvergifvas och motionens innehåll behjertas. Grefve E. Sparre, som förut varit f lika åsigt med grefve Anckarsvärd, hade af omständigheterna funnit sig föranlåten att nu i någon mån derifrån afvika. Ett groll hade under sednaste perioden samlat sig mellan de begge brödrafolken, hvilket hade måst urladda sig. Detta hade skett vid sista riksdagen, då representationen för första gången fick tillfälle att gtundligt uttala sina åsigter om den unionela frågan. Men då nu engång svenska folket fått framställa hvad det derom tänkte och öfverlemnat frågan till regeringen, som tagit henne om hand, vore det ej skäl att numera röra vid det ömtåliga ämnet. Citerade det välkekanta ordspråket: bättre en gång tala och sedan tiga äh tio gånger tala. Om man framlade ett från svensk synpunkt affattadt förslag, skulle man idke komma närmare till målet; norrmiännen kunde icke anse sådant snart sagdt såsom annat äh ett skämt. Brödrafolket skulle nog sjelft snart inse nödvändigheten af att upptaga frågån; och till dess böra vi vänta. Talaren, som sjelf är landshöfding uti en från Norge icke aflägsen provins, hade ge:.om beröring med norrmän funnit att förtroendet mellan folken små ningom tilltagit och hoppades att förbrödringen alltmera skulle stadgas. Frih. K. Bonde framhöll det uttryck i svarsadressen på svenska propositionen om en rövisionskomites nedsättande, att ingen norsk man skulle vilja i en sådan komitå deltaga. Sådbnt innebär tydligen att man i Norge hyser farhågor för Sverges sträfvanden efter supremati och det vore af högsta vigt att grundlösHeten af denna tanke ådagalades. Om utsigternå till en revisions genomförande vore så ljusa som ministern påstått, hvarför icke snart be gagna sig deraf? De broderliga möten och de hjertliga omfamningar. som nyligen egt rum, innebure ju en borgen för att tillfället nu vore synnsamt. Det vore möjligt, ja till och med trogt att den af grefve Anckarsvärd föreslagna åtsärd icke skulle leda till önskvärd framgång fött förslag till ny unionsakt, grundande sig k ustitiestatsministerns program, vore kanske icke så lämpligt att framställa; vissa punkter de och isynnerhet den 7:de skulle af norrmännen ; roligtvis icke nu godkännas. Förslaget om en semensam representation hörde väl u till de iromma önskningarne och propositionen derom medförde otvifvelaktigt ast obehahg. Der-i före önskade talaren föreslå det amendement, att i an åt regeringen helt och hållet öfverlemnade tigheten att bestämma de punkter, hvarom öfi borde ifrågakomma. Tiden vo ättigheter; hon gör anspråk på att ned noimalisk föda; hon fordrar on efter kon