Aftonbladet – 1 december 1862, sida 2

sen icke på någon mera passande dag än i dag skulle kunna fira sitt bröllop med Johanna, förr än gamla och unga strömmade till, for att smycka den lilla kyrkan med blommor och till brud och brudgum frambära gäåfvor, sådana som blott fattigdomen kan gifva och fettigdomen mottaga. Olle var en vacker, smärt, kraftigt byggd yngling, med äkta nordisk fysionomi; de Jjusblå ögonen hvilade med innerligt välbehag på Johannas vackra gestalt, då hön med salig hänryckning log än mot systrarna, än mot modren, än mot de fattiga vänner, som förlägna vågade sig in i kammaren med sina torftiga gåfvor och bådo om förlåtelse — för det de voro så fattiga, att de ej kunde bjuda på någonting bättre. Kyrkklockorna ringde, pastorn steg upp, tryckte en kyss på Johannas panna och ick förut darrande af ålder och rörelse. en stackars flickan kastade en blyg blick på sin korta rock, sitt åtsittande skärlakansröda lif och ryckte förläget i sin grofva kjortel. Hon tycktes ha någonting på hjertat, men vågade tydligen icke uttala sin önskan. Då steg mr Snufffram, bjöd henne med mycken ridderlighet sin arm och förde henne under fiskrarnes ljudliga bifall fram till altaret. Högtidlig tystnad herrskadei den lilla torftiga kyrkan. Då höjde den åidrige själasörjaren sin röst och tackade i så rörande och enkla ord Gud för hans barns räddning, attintet öga blef otåradt. Han lade brudparets händer tillsammans och sade: SJag har vigt edra föräldrar samt döpt och uppfostrat er i den kristna religionen; tagen råd af en gammal man, som redan står med ena foten i grafven och som älskar er såsom sina egna barn: Förliten eder på Gud i sorg och glädje och älsken icke blott eder sjelfva, utan alla edra medmenniskor, ty deäro alla