Aftonbladet – 1 december 1862, sida 2

arm omkring heunes lif och intelade benne förtroende till Gud — men stel som en bildstod skådade modren ut i det vräkande hafvet... Det hade varit högförräderi alt ställa en fråga till fru Elferson; och hvartill skulle det också tjena? Vi visste allt; döttrarna, sex döttrar, hade i en liten fiskarebåt farit ut på öppna hafvet — sex svaga flickor i strid med den tjutande stormen, den skummande bränningen, de nyckfulla klipporna. Vi ansträngde våra ögon och genomirrade horisonten. Ingenting annat kunde vppläckas, ingenting annat syntes än tornhöga vågor, som med ständigt växande kraft stormade mot stranden. Då släppte Johanna modren plötsligt lös; hon sträckte kroppen längt ut öfver den branta bergväggen, for med händerna öfver ögonen, blickade en stund med öppnad mun och utsträckta armar mot norr och ropade i nästa ögonblick, i det hon knäböjde och bedjande sträckte händerna mot himmelen: De komma! Mamma, mamma, bed till Gud! Den gamla qvinnans läppar darrade krampaktigt, hennes mun mumlade obegripliga ord, hennes gestalt förblef-orörlig. Förgäfves hade jag hittills sökt någon båt; slutligen upptäckte jag en mörk punkt, som, buren på ig olID än slungades högt upp i luften och än ned i hafvets afgrund. Det var fru Elfersons båt; — Johanna hade känt igen honom. Med ursinnig hastighet flög den lilla farkosten fram; jag kunde urskilja seglet, när svarta vågor kastade upp hoacn:. De äro förloradelt ropade Johanna. Systrar, systrar, der är blindskäret, seglet är fullt — förbarma Dig allsmäktige fader — nej, de passerade klippan — sen der,