Aftonbladet – 1 december 1862, sida 2

spänd på att få höra syskonen Deltpierre; om hvilka ryktet haft så mycket att berätta; de annonserade Se komma hit, men uteblefvo; — man väntar i veckor, man väntar i tres — och omsider har man dem verkligen här. Men hur skall man nu få se4? man frågar ej så mycket efter att höra; — teatern kan man icke få; Hr Michal skall der uppföra ett stort skådespel i 5 akter och det gir fullt hus; det vore obilligt att begära det han skulle lemna sin lokal och narra den publik som skådar hellre Gustaf Wasa och biskop Braskt än hör två små flickor spela fiol. Man har således endast Knutssalen att tillgå; man bygger upp en estrad, så hög som en promotionsparnass, man kläder öfver den med Brässelermattor, tänder rikligt upp ljus ikronor ; och kandelabrar och nu bör publiken, om den dn alltför närsynt; godt kunna se på mus.ken. När man nu alltså ser de båda systrarna, och särdeles den yngsta, påminner man sig lätteligen Gullivers resor och hans ankomst till Lillepyternas land der folket var särdeles utbild adt i all möjlig lärdom och konstfärdighet, mn så smått, att den resande kunde med beqvämlighet stoppa tvenne i sin rockficka. Om också ingen af kikädarne skulle fått plats i sina fickor för de båda systrarna i knnolin och mamelucker, så var det lik åfallande ovanligt att se två så små varelser hafva uppnått en konstnärlig utveckling, som det annars fordrar en half menniskoålder för att ernå. Ty de hafva båda ej blott öfvervunnit de största tekniska svårigheter, utan det ligger derjemte en själfullhet i föredraget, som man trott varit förbehållen endast de af en framskriden ålder utvecklade själsförmögenheterna. Der företedde sig likväl en icke ringa olikhet i karakteren hos dem båda; den äldsta, 11-åringen, har något raskt och decideradt i hela sitt väsende; hon för sin strå:e med en styrka i armen som tvingar fram uppmärksamheten. om: denna för något ögonblick skulle vara förirrad på annat håll; hon kastar sina blickar öfver publiken med en säkerhet, som ger tillkänna med vetandet att hon herrskar der hon står Jå sin upphöjda plats; hon företer det mest markerade anlag till en dramatisk talang af det slag, som träder på kothurnen, och som i denna art af: skådespelet bjuder och herrskar. Applåder mot. tager hon med fulla medvetandet af sin rättig-. het atc hafva desamma förtjent. Den yngsta åter — 6-åringen — visar den älskliga bilden af ett vekt, något melankoliskt sinnetiag; det ligger i anletsdragen ett vemodigt allvar, som aldrig ett ögonblick lemnar rum för ett gladare drag; i hennes mörka vackra ögon speglas den klara bilden: af ett oskuldsfullt barnasinne; för de stormande applåder, som alltid följa hennes spel, böjer hon sig med en ödmjukhet, som vore detta bullrande bifall mera tryckande än upplifvande; det vemodiga drag som ligger i hela hennes väsende och äfven i de toner, hon framkallar ur sitt instrument, lockar tårar i åskådarnes ögon och väcker den tankan, om icke detta söderns barn är en planta, som blifvit satt i ett drifhus för att hastigt blomma, men som också hastigt vissnar bort. Till ledning för den publik, som i fråga om konstnärer, gerna vill hafva någon reda på deras förhållanden äfven u:om det offentliga uppträdandet, har hr Dillies, som följer med som regissör för konserterna, utgifvit en liten brochyr, deri han lemnar några biografiska meddelanden. Vi vilja härur göra några utdrag af det som torde kunna intressera den publik, som fästat sig vid deras talanger: Det u plyses i denna brochyr, att fadren, hr Jules Delepierre är af en mtustkalisk familj, har blifvit utbildad i de bästa mästares skolor samt är sjelf lärare för sina barn. Hans älste son, Jules började spela vid fyra års ålder, och jemte sin syster Juliette hade de vid 8 och 6 år uppträdt vid konserter på Theatre des Varietes i Paris, der de öfver 100 gånger efter hvarandra spelat en af fadrens kompositioner. Derefter leto de sig höra på Theatre de Gymnase och på Theatre lyrique. Sedan uppträdde de i Conservatoriet, inför män af gamla lan, bland hvilka Panseron hade uttalat sig särdeles lofordande om den metod, som biifvit följd vid undervisningen. — Derifrån reste de till London och gåfvo der i 2 år konserter med lika bitall som i Paris, — Härmed stadnade Jules konstbana tills vidare. ty nu är gossen satt i skola för att inhemta nödiga kunskaper, men den yngre systern, Julia, har i stället gjort sin äldre syster sällskap. Juliette, som nu är 9, år gammal, är född i departementet du Nord i Frankrike, Om hennes talang yttrar en kritiker: Detta enfant terriblet er icke afskräcka sig af någonting. De mest ågade språng från qvinten till den fjerde sträng pizzicati, medan melodien spelas con Parco, harmoniska noter och fortfarande demanches utföras af henne med största lätthet.s — Julia, som är något öfver 6 år, är född i Bagneres de Bigarre i Pyreneerna. I en ålder, då barn hyss hafva lärt att hålla sin gaffel svänger hon sin stråke som en få sin trollstaf och hänför sin publik till beundran, yttrar brochyrförfattaren och deri har han fullkomligt rätt. Juliettes repertoire består af Souvenirs de Bellinis af Artöt, Ma Celine af Haumann, Le Trouveåre af Allard, Lucrezia Borgia af Sainton, Yankee Doodle af Vieuxtemps, Beriots ö:te konsert, Elegie af Ernst och Den stumma i Portici. — Julias innehåller nu: Variationer af Mayseder, Ma Celine, och i förening med Juliette: Kelvia grovc, skotsk melodi, Ah, vous dirai-je, maman, komiska variationer, Fantasi öfver melodier af les Bibelots du diable, 4:de konserterande symfonien för två golo-violiner af Danela; Carneval de Venise och 2:dra symfonien af Alard. På frågan, huru hr Delprierre kunnat uppnå ett resultat som detta, svarar författaren, att det har lyckats genom vänlighet, tålamod och daglig öfning, men sjelfva metoden, som är olik andra och som icke pinar nybörjaren, behåller hr Deltpierre för sig sjelf tills vidare, dock ämnar han snart att utgilva en populär framställning af sin konst. Det tillägges at barnen vanligen öfva sig två och en half timma dagligen. Bref från Köpenhamn.