Aftonbladet – 1 december 1862, sida 2

i hvilken vi hoppades fiona fru Elferson och hennes sju döttrar. Vi öppnade dörren, men funno hvarken fru Elferson eller hennes döttrar, men deremot en liten vanskapad krympling, som med hes röst ropade till 088: tUta på sjöen! Någon olycka måste ha skett, sade skjutsbönderna, Yden kutryggige Olle ser så ängslig ut och kikar så ifrigt ut till fyrtornet; flickorna äro, tro mig, ute med sina båta bland skären, och detta är ej ett väder som svaga fruntinimer kunna trotsa. Dessa antydningar voro tillräckligas vi ekyndade till fyrtornet, som stod på en utskjutande klippa på knappt en fjerdingsvägs afstånd irån oss. Ju närmare vi kommo hafvet, desto tydligare hörde vi bränningen slå mot klipporna, desto djupare och ihåligare blef hafvets dån. 4It is terrible! sade mr Souff. Han kände hafvet och dess fasor från Skottlands kuster; han visste hvad det ville säga att vid häfug blåst styra mellan klipporna. Vi kunde ej se hafvet; kullar och berg skymde utsigten för oss; men från fyrtornet borde vi kunna öfverskåda det, det var klart, och med ansträngande af alla våra krafter klättrade vi uppför klippan. Enfasansfullt skön anblick mölte oss. Det väldiga hafvet dånade med jättekreft mot klippor och berg och kastade brusande upp det yrande skummet. Svuria, olyeksbådande moln hopade eig i vester, stormen hven öfver hafvet, klipporna tycktes darra af det upproriska elementets raseri. Och bredvid oss stod fru Elferson, stödd af sin dotter Johanna, och skådade med dödsbleka kinder utöfver hafvet. Ingen min frv:ed sig, ingen muskel rörde sig i hennes ansigte, ögat stod stelt i sin hå!a håret fladdrade vildt kring bennes panna, de piskade vågornas skum rätte hennes klädning; Johanna slog sin