Aftonbladet – 27 november 1862, sida 2

en NR EA AE RR till statens jernvägar, ansett lämpligt föreslå rikets ständer att till belopp af omkring 5,000,000 rdr, mot 3 procents ränta och skyldighet att bestrida amorteringen efter arbetstidens slut, bevilja låneunderstöd åt bolag, som bildat sig för anläggning af bibanor; torde det vara nödvändigt för anskaffande af denna summa förhöja upplåningen med motsvarande belopp, eller till 25,000,000 rdr. OK. M:ts nådiga proposition om statsverkets tillstånd och behof utvisar att, sedan alla såväl ordinarie som tillfälliga anslag, hvarom K. M. då gjort framställning, äfvensom räntor och amorteringar å förut upptagna jernvägslån blifvit jemte riksgäldskontorets öfriga utgifter från tillgångar och inkomster afdragna, riksgäldskontoret likväl skulle hafva ett årligt öfverskott under nästkommande statsregleringsperiod af 1,887,000 rdr, hvarå ränta och amortering för ett nytt statslån kan bestridas. Då nu räntan och amorteringen å de 25 millioner, som upplånades 1860, utgör 1,466,000 rdr, och närvarande förhållanden i afseende på penningetillgång och räntefot icke gifva anledning antaga att de årliga utgifterna för ett under nästa år upptaget nytt amorteringslån skulle blifva högre, utan man fasthellre har skäl förmoda, att lånet skall kunna erhållas på billigare vilkor, torde årliga utgifterna för ränta och amortering af de 20,000,000 rdr, som nu skulle erfordras för statens stambanor, efter samma grunder, böra beräknas till 1,172,800 rår. Då vidare de bolag, som komme att erhålla låneunderstöd af staten till anläggning af bibanor, skulle på dessa lån erlägga 3 procents ränta jemte amorteringsprocenten efter arbetstidens slat, och den förluts, eller skilnaden emellan räntan å en upplåning af 5,000,000 rdr å ena sidan, samt ränteinkomsten från jernvägsbolagen efter 3 procent på samma belopp å den andra, som härigenom drabbade statsverket, följaktligen icke uppginge till fullt 2 procent, eller 100,000 rdr; så skulle riksgäldskontörets hela årliga utJR för en ny upplåning af 25 millioner rdr, eraf 5 millioner åter utlånades til! enskilda jernvägsbolag, blifva omkring 1,270,000 får, med tilllägg likväl för tiden då bibanorna byggas, eller under de första två åren, af amörteringsprocenten för sistnämnda 5,000,000 rår, eller 50,000 rdr för hvartdera året. Sedan riksgäldskontoret bestridt dessa utgifter, återstår således i allt fall tillsammans för de tre åren under nästa statsregleringsperiod en samma af omkring 1,750,C00 rdr, att använda till andra etatsbehof. Beträffande sättet för anskaffande af statslånet, förbiser icke K. M:t den fördel, som skulle vinnas om lånet kunde erhållas inom riket och räntan således komma att stanna inom landet. Denna fördel skulle emellertid icke kunna ernås under annan förutsättning än attobligationerna, sedan de en gång blifvit i penningemarknaden utsläppta, åtminstone till större delen qvarstannade inom riket. Då emellertid statsobligationer äro af sådan beskaffenhet, att de, hvad ock erfarenheten hos oss redan torde hafva visat, snart nog söka sig väg till de platser, der penningetillgången är störst och räntan följaktligen lägst, och då det vidare är nogsamt kändt, att räntefoten-inom riket är högre än på flera utländska platser, så lärer man icke få antaga, att statsobligationerna skola qvarstanna inom landet blott derföre att statslånet här afslutades. Det är visserligen sannt, att man kanske skulle kunna, åtminstone för någon tid, lyckas qvarhålla de sålda obligationerna inom riket, om staten icke, på sätt hittills skett, afslutade kontrakt med vissa personer om hela Jånet, utan sjelf öfvertoge omsorgen med deras successiva försäljande på flera spridda ställen inom landet, och obligationernai sådant fal utställdes på jemförelsevis låga belopp. Men då penningarne måste, för bestridande af dermed afsedda utgifter, vara att tillgå till vissa belopp på bestämda tider, lärer en sådan utväg för lånets upptagande, äfven om dervid ej mötte andra väsentliga svårigheter och betänkligheter, icke nu kunna begagnas. Dessutom skulle ett statslån, som afslutades inom riket och utställdes i obligationer på svenskt mynt och språk förmodligen blifva dyrare, bland andra orsaker derföre att obligationer af nyssnämnda beskaffer.het ej kunde betinga sig lika vidsträckt marknad, som andra statsobligationer; och i btitraktande af allt detta, anser K. M:t, att någon bestämd föreskrift i afseende på stället för Tåncts upptagande, vare sig till hela beloppet eller någon del deraf, ej bör meddelas, utan att riksgäldskontorets fullmäktige må erhålla uppdrag att afstuta lånet på de för statsverket förmånligaste vilkor, detta må nu ske inom eller utom riket, men att i senare händelsen till lättnad för de obligationsinnehafvare, hvilka äro i Sverge boende och sådant åstunda, det bör stadgas, att ränteutdel ning äfvensom liqvid för amorterade obligationer vid behöriga tider utbetalas äfven i riks) gäldskontoret. Det återstår nu att afgöra, på hvad vilkor rikets ständers bank må lemna de 5,000,000 rdr till jernvägsarbetena, hvarom K. M:t här ofvan framställt förslag. I den nådiga propositionen, som K. M:t vid sistlidne riksdag aflät till rikets dä församlade ständer angående samma ämne, hvarom fråga nu är, I fästade K. M:t uppmärksamheten derpå, att rikets ständers bank, som vid slutet af år 1858 egde en kapitalförmögenhet, utöfver skulder och förbindelser, af 23.217,000 rår, redan då lemnade den fullkomligaste säkerhet för sin förmåga att, i händelse af utredning, uppfslla alla sina förbindelser; men att en särskild, synnerlig uppmärksamhet måste egnas åt de meilel, som banken egde till sitt förtogande för att under alla omständigheter kunna fullgöra sitt åliggande som sedelutgifvande bank eller skyldigheten att alltid vid anfordran inlösa sina sedlar med silfver. För att bereda banken en ökad tillgång på dylika medel, föreslog derföre K. M:t, att den summa, som banken då kunde komma att lemna till jernvägsbyggnader, skulle utgå under form af lån, och att riksgäldskonteret skulle i utbyte mot penningar till banken lemna statsobligationer. öfverensstämmelse med detta förslag beslöto ock rikets ständer, att banken skulle af sin runtevinst lemna 4,000,000 rdr emot svenska på atländskt mynt ställda räntebärande statsoblisationer. I händelse de medel, hvilka banken sålunda erhållit till förstärkande af metalliska kassan, vid förekommande behof ännu vore för ändamålet otillräckliga, så borde enahanda åt pärd äfven nu vidtagas; men i annat fall vore tensamma icke allenast öfverflödig, utan ock lämplig. Det anses i allmänhet att sedelutgifvande banker, under vanliga förh.llanden, och såvida ej len i rörelsen cirkulerande sedelmassan öfverstiger rörelsens verkliga behof, äro, i afseende å sin vexlingsförmåga, betryggade om deras netalliska kassa uppgår till omkring 40 procent f den Ra sedelstocken. Under de 10 iren 1850—1859 utgjorde hela den irörelsen uteöpande sedelstocken i riket, privatbankssedlarne nberäkhade: i medeltal 55:047,000 rdr och riksvankens metalliska kassa under samma tid 16,694,000 rdr, eller mer än 48 procent. I fall nan emellertid anser att denna period; hvilken mfattar äfven åren 1854, 1855 och 1856, då silfct af kända orsaker på ett ovanligt sätt hopas i bankens hvalf, med anledning häraf icke npligen bör läggas till grund fören beräkning, itan att i stället, med mera tillförlitlighet, hänsyn ör tagas till de senaste fem åren 1857—1861, lå, till följd af den svåra handelskris, som d fe vc FRE SINAN RIGA Nate