Aftonbladet – 27 november 1862, sida 2

När sist var inne vår dystraste dag, Stod sköldjungfrun än och med härjade drag Höll Svenska baneret i handen; Hon smekte, hon kysste dess duk som en brud Förrn hon gick att lyda sitt ödes bud. Gud inland evigt välsigne! Nu sitter hoh främling i annor mans hus Sin äras Re vid lånade ljus Hon liser, begrundande, läser — Gud vet hvilka tankar hon då rufvar på Der upp såsom stjernor i själen de gå, Men Finlands framtid det gäller. Förtröstansfull är hon och minnesgod. Hon vet att hon stammar af kungligt blod Och studerat vid Litzen och Narva; Och bäst hon så sitter och drömmer ibland Stolt blickar hon bort emot Svithiods strand; Och Finlands framtid det gäller. Hon mycket pröfvat, lidit och lärt, Hon ofta med eget hjertblod sig närt — För offret hon gränser ej kände; Med frostiga vretar hon brottats om bröd, Tålmodig hon burit den bittraste nöd, När Finlands framtid det gällde. Så satt jag, försjunken i dotterns drag De kära, de kända, vildsköna behag — Då hviskade vinden och vågen: Din dotter, de tusende sjöarnes mö Blek-sitter i skog och på strand och på öv — Gud sig öfver Finland förbarme! Allt hvitnar, allt dör båd i pörte och mark, I år man inhöstar blott skogarnes bark För vintern, den kalla och långa; Ej slagan i fyllda ladorna rörs, Ej skörde-andens glädje nu hörs. Gud sig öfver Finland förbarme! Se hungrande modren! Hur varm men hur arm! Blott blod diar barnet utur hennes barm! Tills döden frostbiter dem båda; Blott grafvarna öppna, inbjudande stå Och sorgligt i bygden dödsklockorna gå. Gud sig öfver Finland förbarme! 2 Så lider din dotter. Blek, stum motdin strand Hon spejar med bruna blicken i brand, För blyg, kanske stolt till att klaga; Men ilande vinden och vågen dock såg Den rörande bön, som i ögat låg. Gud sig öfver Finland förbarme! Nu gret jag af sorg. Jag visste min skuld Betalar jag ej med allt verldenes guld, Ty mer är min dotter jag skyldig; Men bästa biten, som fnns af mitt bröd Jag bryter och delar med henne i nöd. Gud Finland evigt välsigne! Statt upp, mitt folk, i din kärleks namn! Och slut din ädlaste dotter i famn; Hjelp henne sin börda att bära; Visst sitter hon nu i annan mans hus, Din häfd dock hon delar, din ära, ditt ljus. Gud Finland evigt välsigne!