Aftonbladet – 27 november 1862, sida 2

— I Westerås gäålvos förliden lördag och söndag till förmån för de nödlidande i Finland societetsspektakler med tableaux vivants för en båda altnarne särdeles talrik publik. Skalden Nybom inledde hvarje aftons representation med följande af honom författade rolog af verklig inspiration: En gång, när jag for på ledungatåg, Ett barn, förvildadt oh naket jag såg, Som bad till främmar de gudar; Jag tog det och värmde det opp i min famn, Det gat mig sin kärlek, en moders namn; Gud Finland evigt välsigne! Vildinnan af vågen, af obruten mark, Nu .bragtes till dopet, blef stor och blef stark Och skön i de främmande dragen; Som skogarnes 1o var hon skarpsynt och fii, En sträng, en jungfrulig naturpoesi, Gud Finland evigt välsigne! Högboren hon framgick, med drottninglik gång, Förtegna känslor hon löste i sång Af sällsam, af underbar fägring; Som guldsanden glimmar i ef anK våg, Det fiktste själslif i dagen då låg, Gud Finland evigt välsigne! Snart fanns blott en ande hos dotter och mor. En tanke, örnlik, vidtfamnande, stor, En blick, som såg verlden i synen; När framåt till idel segrar det bar, Hon förde mitt kända, mitt stolta standar, Gud Finland evigt välsigne! Och alltid der hetaste striden stod, z Dit kom hon som blixten och bjöd på sitt blod, Der höll hon, orubblig, standaret ; Och sen på det slagfält vi skördade nyss, Hon gaf mig en trohetens brinnande kyss, Gud Finland evigt välsigne! im starkare trohet aldrig jag fann, n den, som i heliga flammor brann I det Finska hjertat, det rika; Vår kamp var gemensam, vår lust som vår nöd, Ett lif blott vi lefde, vi dogo en död, Gud Finland evigt välsigne!