Aftonbladet – 25 november 1862, sida 3

vå . lördag angående privatbankern r göras den rättelsen att August Andersson från Östergötland icke ansåg dessa banker obehöfliga, utan tvärtom oumbärliga för den allmänna rörelsen. PEKMMONEN Hr Murens motion om en oinskränkt näringsfrihet. Frihet är dagens lösen, och, om det endast gäller tänka, tala och skrifva rörande kommunens och statens angelägenheter, hyllas friheten nästan numera af alla. Så långt klingar ordet behagligt och populärt, men vill man göra friheten gällande inom näringslifvet och yrka er kännandet af naturliga rättigheter till ärligt arbete, d. v. s. till näringsfrihet, då har, åtminstone hittills, inom vår riksförsamling synts, som skulle det annars så välljudande ordet förlorat en stor del af sitt behag. Ja, det har stundom till och med mött ovilja. Erkännes ingen annan frihet för eftersträfvansvärd än den som kan förvärfvas genom konstitutionsutskottet, så måste det vara ett misstag af mig att nu, likasom flera gånger tillförene, söka den äfven genom ekonomiutskottet. Afven jag värderar högt den konstitutionella friheten, men med bundna händer kan den hvarken försvaras eller rätt tillgodonjutas; handbojor hafva aldrig utgjort någon symbol af friheten, utan af motsatsen; vill man icke upplåta vårt näringslif åt välsignelserna af den frihetsgudinnans milda regemnte som man föreger sig så lifrigt dyrka, så måste denna dyrkan vara stadd ; villoväg, och föga lärer då hjelpa oss att ega uru fri representationsform som helst. Huru bristfällig vår nuvarande representation Jän är, så har dock erfarenheten visat, att vi äfven under dess tunga former kunna uträtta mycket. Jag är öfvertygad att vi icke behöfva afbida en fepresentationsisrandring. för att vinna allt hvad som i detta fall återstår att göra för återställande af en under århundraden oss beröfvad, i vårt kära fädernesland infödd och på sin tid blomstrande frihet i vårt näringslif. Endast förflutna århundradens förtryck i förening med nutidens djupa okunnighet i historien om uppkomsten och utvecklingen af vårt eget och andra länders näringslif under dess så mängfaldigt skiftande former, hvarom våra akademier och lärde män föga bemödat sig att upplysa oss, kunna förklara möjligheten deraf, att enså duglig, arbetsam, tarflig, kraftfull och om sin frihet yttetst ömtålig nation som den svenska kunnat till sina begrepp om frihet så förvillas, att den tåligt och undergifvet fördragit ett från främmande land infördt, densamma pälsgån dess anor och odalborenhet paralyserande skråtvång. Här är icke stället och-icke heller är jag mannen att uppdraga en sann historik öfver vårt och andra länders ekonomiska lagstiftningar, men fullt genomträngd är jag af den sanningen att näringstvång ingenstädes medfört nytta, utan tvärtom största skada och att det, synnerligast för vårt vidsträckta, glest befolkade land är ytterst förderfligt. Näringstvånget är icke heller, såsom sagdt, hos oss infödt. Vi behöfde det aldrig, såsom händelsen var i en del andra länder, synnerligast Tyskland, hvarifrån det olyckligtvis till oss importerades. Skydd behöfdes der mot en landsplåga, dessa borgherrar eller de nada emot hvilkas roflystnad näringslifvet kunde finna skydd endast inom vallar och förskansningar. Produkten af denna näringsflit jemte andra lifvets förnödenheter måste vid transporterna till afsättningsorterna eskorteras af borgarne sjelfva eller deras besoldade legoknektar. På sådant sätt var det naturligt, att skyldigheter skulle uppkomma mot de rättigheter som måste förvärfvas. Burbrefvet innefattade rättigheten att emot vissa åtagna skyldigheter idka handel och handtverk inom derföre noga markerade områden; skydd behöfdes och erhölls emot vissa betinade vilkor. Sådant var dock aldrig förhållandet hos oss; här funnos inga borgherrar, utan näringslifvet trifdes och blomstrade öfver hela landet, då det af missförstådt nit och begär efter stadsintrader våldsamt sammanfördes inom Tråmärkena af städer, hvilka i och för ändamålet efter hugskott och godtycke rastlöst inrättades och privilegierades. Ett blomstrande näringslif lyckades man dock aldrig att der åstadkomma, men väl lyckades man att förstöra det på landsbygden, på sätt en förtjenstfull ledamot af k. vetenskapsakademien för nära 100 år sedan så sanningsenligt yttrar: Alla missbruk fmot) näringsförfattningarne, säger han, hafva icke af städernas invånare så kunnat förebyggas att dessa landtmannabinäringar hunnit på alla ställen ännu blifva alldeles ödelagde, ehuru somliga isynnerhet handtverken kunnat genom tvånget blifva bragte till klåperi; på en del ställen och orter, hvarest vissa näringar likasom af sig sjelfva fått rota sig, hafva de näppeligen med förbud kunnat ödeläggas, när de annorstädes och hvarest man velat inrätta dem, med inga uppmuntringar kunnat iståndsätta dem. Dessa sanningens ord uttalades af Pehr Högström vid presidiets nedläggande i vetenskaps: akademien redan den 1 Maj 1765, och dock sitta vi ännu i dag och rådslå öfver orsaken dertill att vårt näringslif icke vill frodas såsom önskligt vore. Man har städse klagat öfver att våra näringar äro utlandet underlägsna, och detta har man tillskrifvit en felaktig lagstiftning. Denna har således måst förändras, reformeras; och nya föreskrifter hafva på så sätt under århunden utfärdats; men samma klagan höres och gö-. res med full rättvisa än i dag, och jag dristar mig derföre hemställa om det icke vore värdigt vårt föryngrade, förstärkta borgarestånd att som en man uppträda med den frågan: Behöfva vi väl lagar och föreskrifter för att ärligt få föda oss med näringar, handel och allt annat omtanken och idogheten utvecklande arbete? Att besvara en sådan fråga med nej vore våra dagars frisinnade, upplysta borgarestånd värdigt. Der-1. igenom skulle grundläggas dess välförtjenta anseende och ära så inom eget land som inför andra länders lagstiftare och statsekonomer samt framkalla efterverldens rättvisa välsignelser. Laad må vi, lika med andra lagbundna samhälen, hafva till skydd för sedligheten, lif och I sd döRke men till skydd emot omtankan och idogheten äro de icke behöfliga. Det lärer icke kunna bestridas att sakens vigt förtjenar allt behjertande. Jag kan icke föreställa mig att näringsfriheten skulle medföra hvarken risk eller SR ringar för borgareståndet, som minst af alla behöfver sky eller lida intrång -af frihet i näringar och handel. Aldrig lärer man hört omtalas och ännu mindre lärer det någonstädes inträffat att industrien lidit, eller hämmats i sin utveckling af. rättigheten att fritt ordna sig, men alla kända l: exempel vitsorda motsat: Se t. ex. England a TANT AO tät rr