Aftonbladet – 22 november 1862, sida 2

yngre halfhögt sade: Se på honom, mamma, påsatte hon sina glasögon och betraks tade Ole Bull. En märkbar rörelse visade sig i den gamla grefvinnans anletsdrag; med; skälfvande läppar, och tårade ögon bad hon, honom sitta ned; och efter elt kort samtal. sade hon att hon ej ville skiljas vid ho-: nom — han liknade hennes begråtne son, och skulle få hansrum. Ole Bull blef också hennes son, ty den unga flickan, som hade sagt: 4Se på honom, mamma, blef sedermera hans maka. Ole Bul! reste till Italien, och på sin företa konsert i Milano skördade han mycket bifall. Till hans förvåning lästes följande dag i en tidning en skarp kritik öfver hans spel. Först ansåg han sig djuptsårad, men då han ett par gånger genomläst. artikeln, medgaf han att kritiken var ganska befogad. Den slutade sålunda: Hr Bull spelar Spohr, Mayseder, Pagenivi ete. utan att känna den sanna karakteren af den musik han spelar, som han stundom skämmer bort genom en egendomlig färgläggning.: Det är tydligt att denna färgläggning uppstår ur en originel, poetisk och musikalisk individualitet; men han är sjelf omedveten om densamma. Han har icke bildat sig, han har egenfligen ingen stil, han är i sjelfva verket en musikus, hvars uppfostran icke är slutad. Han är måhända en diamant, men i så. fall är diamanten oslipad.4 Bull gick till tidningsredaktören och frågade hvem som skrifvit kritiken. Om ni menar hvem som skall bära ansvaret derför, så är det jag, svarade redaktören. Nej; sade Bull, jag kommer ej för att begära upprättelse, utan för att tacka författaren och bedja henom undervisa nig. Ni är en verklig artistt, svarade redak