Aftonbladet – 22 november 1862, sida 2

uvallaae Hldlagntcisc omlalles Cj: Berättelsen om att Garibaldi skulle uti ett bref till konung Victor Emanuel förklarat, att konungen borde mottaga diktaturen m. m., har aft Nicotera blifvit förklarad för alldeles ogrundad. Garibaldi har ej skrifvit något dylikt bref eller afgitvit ett så beskaffadt program. LITTERATUR-TIDNING. Innehåll: W. Svedelius, Gustaf Il Adolfs karaktersutveckling. — Litterära underbarn. — Litterauroch konstnotiser, Om konung Gustaf II Adolfs karaktersutveckling, särdeles under den tidigare delen af hans lefnad. Föreläsningar, hållna i Upsala höstterminen 1862, af Wilhelm Eric Svedelius. Upsala hos Esaias Edquist. Gustaf II Adolfs karakter är så ofta tecknad och står så helgjuten och färdig för folkmedvetandet, att den för forskaren ej tyckes kunna bjuda på några nya, hittills oupptäckta sidor. Han är i den illmänna föreställningen, och såsom historieskrifvafne vanligen skildra honom, i sina yngre år ett underbarn i förstånd och karakter, och redan som 17-åring en typ för allt hvad stort och ädelt kan tänkas. Några lätta fläckar skymta visserligen här och der fram i den ljusa bilden, men de försvinna nästan i den helgonlika gloria, hvarmed en beundrande samtid och efterverld omgjufit hans gestalt. Den nye skytteanske professorn i Upsala har dock, i de föreläsningar han denna termin hållit, vågat företaga en revision af denna karaktersteckning, och dervid verkligen bragt i dagen flera hittills mindre uppmärksammade drag, hvarigenom visserligen mycket af helgonglorian upplöser sig och försvinner, men bilden, utan att synnerligt förlora i storhet, blir på en gång mera mensklig och mera sann. Hr Svedelius visar nemligen, att den femtonårige Gustaf Adolf ännu var långt ifrån att vara det ideal af stadga, som man vanligen tänker sig, att hos den tjugoårige anska betänkliga fläckar visa sig, och att ör den 30-årige en macchiavellistisk statskonst alls icke var främmande. ?Men, säger författaren, om jag betraktar det hela af Gustaf Adolfs utveckling, så tränger sig den öfvertygelsen fram, att den mannen, när han stupade vid Litzen, var icke blott en mera erfaren man, visare och till förståndet mera mogen, men äfven i sedligt afseende förädlad, en renare karakter, en högre än då han först begynte sitt offentliga lif. Ka rakteren rörer sig oupphörligen framåt, stiger allt högre, frestelserna stegras, men ju a.lvarsammare det moraliska arbetet blifver, desto starkare utvecklar sig kraften till det goda. Det stora i sedligt atseende hos Gustaf Adolf är icke att han var från början eller blef med tiden en idealisk helgonkarakter — sådan var han aldrig — men hans storhet är den, att han blef allt bättre och bättre, allt renare, och detta ju mera verldens frestelser lockade.? Bevis på denna fortgående karaktersutveckling lemnar författaren i stort antal, sedan vi först blifvit invigda i de slägtoch tidsförhällanden, i hvilka den unge fursten uppväxte och som hos honom qvarlemnade ett stadigvarande intryck. Hörom först t. ex. hvad prinsens hoimästare Oito Helmer von Mörner berättar om honom vid hans femtonde eller sextonde år: Hr Gustavus Adolphus vill icke mer låta tukta sig, utan håller sig mest till dem, som lemna honom sin fria vilja med damer, kortspel och jagt samt andra krigsöfningar.? Således något af Carl XIL före den stora brytningen året 1700. Vid femton år är han ej heller just synnerligt blygsam i uppskattandet af sin förmåga. Han träder då en dag tramför sin fader, den stränge kung Carl, och begär ingenting mindre än befälet i ryska kriget. Han tår nej, men den bistre fadren mäste ha fröjdat sig djupt i själen öfver denna förmätenhet hos den unga örnen. Det är Hjalmar, som vid femton år ber kung Fjalar om skepp och män. Men under detta ungdomliga öfvermod låg mannen nästan utvecklad; författaren visar oss huru anlag, tidsförhållanden och en den förträffligaste praktiska uppfostran dertill bidragit; och när det höga ansvaret att styra Sverge vid fadrens död faller på honom är mannen färdig. Den bild författaren uppdrager af Gustaf Adolf från denna tid allt till det stora tyska krigets början visar: oss honom i en gestalt af menskliga motsatser. Han är nu lika litet som någonsin något helgon. Förtattaren döljer ingen af de mörka sidorna: härjningarne i Blekinge, förhållandet till Margaretha Cabiljau, samtidigt med frieriet till Ebba Brahe, uppviglingsplanerna mot Polen; men på samma gång visar han oss håns outtröttliga verksamhet, hans personliga hjeltemod, hans varma gudsfruktan, hans snilles högt sträfvande tlygt, hans ömhet. om folket, att det ej måtte för tungt belastas. Så skrilver han trån sitt läger i Tyskland om qvarntullen: Handqvarnarne må blifva som de äro; vi hålla det för qvarntull nog, när en arbetar så armarne värka. I samband härmed förtiger hr 9. ej heller den stränghet, ett arf från fadren och farfadren, som Gustaf Adolf vid ej så få tillfällen visade. Huru han skrupensade upp fäderna vid Upsala akademi är bekant, likaså