Aftonbladet – 21 november 1862, sida 3

I det bygger sig en brygga öfver sjön, det knackar på dörren till berget, och bergakungen måste öppna sitt slott för solljuset; och detta, säger sagan, blifver hans död. Redan klaga de, som älska folkvisan, öfver dess försvinnande och följa den i de aflägsna dalarne för att upphemta de sista tonerna af dess döende stämma. Men emellertid har Ole Bul!, den stor representanten af naturens musik, af folkvisan, gått ut i vida verlden. Sagan berättar att en yngling, som ej förmådde aflocka violinen de toner han ville, höll instrumentet framför sin döende moders mun för att deri upphemta hennes flyende själ, och sedan den tiden spelade han så, att hvem som hörde honom stod såsom förtrollad, lyssnande till toner, hvilka snarare voro himmelska än jordiska. Då Ole Bull gick ut i verlden, hade hans moder Norge gjulit sin själ, men ej sin sista suck uti hans violin, ty den förtrollning som binder hans åhörare har tillika med sin underbara akt något friskt, något herrligt och upplifvande. Denne snillrike konstnärs barndom framter en egendomlig och intressant blandning, af olika slag af uppfostran. Han föddes den 5 Februari 1810, i den gamla goda staden Bergen, hvilken, omgifven af stora, genom gamla sogor märkvärdiga klippor, blickar ned på Atlantiska hafvet, som af gammalt gynnat dess hamn, och gjort den till ett föremål för afund och strid mellan danskar, holländare och hansestäderna. Det var den gamla goda tiden — från 1810 till 1520, då köpmän, ekeppsredare, timmerhandlare, sillfiskare c., arbetade endast för sitt höga nöjes skull, och då de vida mera än nu hade betydliga fördelar framför det engelska folket, som blott lefver för att ar